Handelsföreningen antagit mäklarebokhållarer Carl Gust. Borlind. Till samma befattning hade 6 andra sökande anmält sig. l Burskap såsom handlande här i stader I har Handelsföreningen medgifvit handelsbok. hållaren Gust. Fred. Lundqvist. Å Åuktionskammaren förekom i går til försäljning huset N:o 531, i 2:dra Roten vid Kaserntorget, tillhörande aflidna enkefru Böttgers arfvingar, men då intet antagligt anbud kunde erhållas, återropades fastigheten, som är värderad till 16,000 rdr, för 12,500 rdr. Stämningen i Danmark. Ehuru vi stå fast vid den bestämda öfvertygelsen, att man allmänt skall, då den första rörelsen och berättigade bestörtningen lagt sig, erkänna så svigtiga skäl för Dannevirkes uppgitvande, att ett beslut i denna riktning ej vidare kan stämplas som förräderi!— om man ock måste gå in derpå att det varit oförlåtligt, att ej förr än några timmar före ett väntadt hufvudangrepp sätta hufvudstyrkan af armsen och materielen i säkerhet —, är det dock vår pligt, att i vår fortlöpande dagskrönika äfven gifva rum åt de skäl som ramdragas för att bevisa, uet beslutet hvilar på andra än strategiska grunder. Sålunda säger Fedrelandet?, efter att ha refererat ministerpresidenten Monrads, af oss i går ätergitna tal i Folketinget följande: Detta tal, som, fastän ministern hade allt skäl att vara trött af resan och dagens oafbrutna arbete, bölls med all Monrads energiska och gripande vältalighet, ingaf vissserligen många den tanken, att ministern talade sanning och är personligen oskyldig i hvad som föresallit. Det är oss icke heller möjligt att, efter en mångårig kännedom om Monrads karakter, tillbakavisa denna mening, huru föga sannolik den efter ett närmare öfvervägande måhända än skall förefalla flera; men i hvarje fall gäller vår tillit till hans ord eudast honom sjelf, och icke nagon annan. -Redan för länge sedan har inom arm6en en liflig agitation varit i gång för Dannevirkes uppgifvande. Denna agitation, som vi förut omtalat utan att nämna något namn och för hvilken vi tro oss kunna framdraga pålitliga vittnen, har företrädesvis bedrifvits utaf tvenne af härens generaler: generallöjtu. ( D. HegermannLindencrona och generalmajor P. Steinmann; och den sammanhänger otvifvelaktigt nära med dessa båda herrars politiska åsigter. Då man nu känner vår militära hierarkis hela beskaffenhet; vet, af icke en men tusentals tillfällen, huru rädd en hvar är för ansvar; huru ingrodd man är från absolutismens tid — hvilken nu sträcker upp hufvudet och halfva kroppen ur den graf, der den i 15 år trotts hvila —I i den tron och vanan, att hvarje underordnad kan befria sig, genom att gömma sig bakom sin förman, och att alla kunna befria sig, genom att skjuta konungen framför sig — är det då sannolikt, att dessa herrar, af hvilka den ene är H. M:ts synnerligt gynnade och förtrogne vän — eller gunstling, om detta namn numera icke är vördsamt nog — och den andre af naturliga skäl måste känna sig dragen till Allerhögstdensamme — är det sannolikt, sade vi, att. dessa män under H. M:ts första vistande vid hären vid nyår, då de voro ensamma med Allerhögstdensamme, då ingen konseljpresident generade någon — skulle hafva försummat, att för H. M:t predika, hvad de predikat för hela verlden, och försummat att försäkra sig om Allerhogstdensammes bifall ? Men konungens andra resa är blott en fortsättning af den första; den har högtidligt utlofvats på den, och då K. Mt. sjelf måste inse, hvad hans konseljpresident nu förklarar, att hans vistande vid armcen under dagliga strider och i en ställning, som fiendens öfvermakt slutligen kunde tvinga en att hastigt och med stor förlust ofvergifva. var vida mera till besvär än nytta — hvarföre skulle då nämnda löfte nödvändigt hållas, hvarföre knnde det icke ersättas af en uppmuntrande helsning och urskuldande? Men låt vara, att K. Mt. endast af öfverdrifven ridderlighet velat hålla det, och antag, att han icke under sitt vistande vid Dannevirke, såsom hans konseljpresident förklarar och hvilket vi mycket gerna tro, sökt: något tillfälle, att inverka på eller ingripa i armens öfverkommando; har dock icke H. M:ts närvaro i tvenne dagar måst i alla full vara ett tyst stöd för dem, som förut hafva sökt rubba äfven konungens förtroende till Dannevirkeställningen. Har icke hans återkomst kunnat stärka deras sträfvanden efter att förmå öfverbesälhafvaren och hans stabschef att åsidosätta den instruktion, som blifvit dem gifven, och lemna Dannevirkeställningen utan nödvändighet, och utan kamp? Och härtill kommer nu slutligen, hvilket konseljpresidenten medgifvit och hvilket är närmaste anledningen till, att öfverbefälhafvaren och hans stabschef hitkallats, för att afgifva förklaring att man 1 24—25 timmar hemlighallit det fattade beslutet för härens laglige högste man, krigsministern. Man fattade ett beslut, som öfverskred den gifna instruktionen; man fattade ett beslut, som ingalunda var af blott militär natur, men kunde vara af stor diplomatisk och politisk vigt; man fattade ett beslut, som öfverlemnade en dyrbar del af fäderneslandet åt en fientlig occupation, åt utbredandet af uppror, åt bortjagande och möjlig missbandling af alla trogna embetsmän och borgare; man fattade ett beslut, som lade hela halfön, hufvuddelen af riket, öppen för fienden, och hvilket kan beröfva staten mer än hälften af dess hjelpkällor; man fattade ett beslut som ej ens härens högste, krigsministern, var berätti—