flaggan plötsligt på signalmasten. I samma ögonblick fattade Roger en Innta och förde den intill en kanon. Skottet gick af och återupprepades af strendens eko. Soldaterna, som omgåfvo kanonerna, höjde med full hals trenne hurrarop. Sir James stod tankfull. — Det är en dag för tidigt. I detta ögonblick nalkades en soldat och lemnade den unge öfversten en biljett. Deane soldat var en af dem han ställt såsom poster utanför den till arrest dömde löjtnant Tobbys dörr. Man hade nyss aflöst honom. Löjtnanten skref: Herr öfverste. Från mitt fönster kan jag se den fientliga flottiljen och jag har allt skäl att tro det en strid skall ega rum. Jag anhåller att ni måtte upphäfva min arrest och återgifva mig min plats i bataljen. Löjtnant Tobby. Markisen höll denna biljett framför sir James ögon. — Hvad ämnar ni göra, öfverste? frågade denne skrymtaktigt. — Löjtnanten är af ett upproriskt sinnelag. Han får silta qvar; vi skola slåss utan honom. Soldaten gick att bära detta svar till fången. — Likväl, återtog sir James, måste man, i de omständigheter hvari vi befinna oss, akta sig för att göra besättningen missnöjd. Missnöjet är smittsamt. — Det är rätt, sade Roger, träffad af denna reflextion. Han ämnade att återkalla soldaten, men sir James tillade: