thinget. Då dessa förklaringar för stundeny äro af betydelse, meddela vi dem här först. lic I söndags eftermiddag hade FVolkethingets h ordförande på konseljpresidentens önskan sam-lmankallat ett exua sammanträde af Folkethinget till kl. 4 e. m. Underrättelsen derom hade med stor hast spridt sig genom hela Kö-p penhamn; redan långt före sessionens öppnande voro läktarne tätt besatta, och en så tal-s rik menniskomassa hade samlats vid de olikals ingångarne, vatt Folkethingsmedlemmarne och reserenterna endast med svårighet lyckades d tränga sig fram. Ordföranden öppnade mötet med uppma-v ning till åhörarne, att förhålla sig tysta. Konseljpresidenten tog derefter till orda och sa a 8 t yttrade sig sålunda: Mina herrar! Jag kan af det intryck Danne-ls virkeställningen gjort på mig lätt förstå, hvad intryck det måste ha gjort på det danska folket. Jag har varit närmare krigsskådeplatsen än någon af eder, mina herrar, och jag har derfore önskat att så snart 5 som möjligt meddela eder hvad som passerat. Hvadlv som förmått det församlade krigsrådet, att med 101, röster mot 1 (rörelse) besluta Dannevirkes uppgifvande, är mig ännu oförklarligt, och jag kan ej lemna någon upplysning derom. Jag vill deremot söka att gifva eder en öfversigt af de händelser, som föregått detta ödesdigra beslut. sÅtta dagar hafva gått till ända, sedan öfverbefälhafvaren blef af fältmarskalk, Wrangel uppmanad att utlemna Slesvig, hvilken uppmaning besvarades med ett bestämdt afslag. Det var konungens önskan, att genast begifva sig till armen. En konungs resa till armCen har emellertid sina stora betänkligheter. Antingen reser en konung till sin arme, för att ställa sig i spetsen för sina trupper, för att vara befälhafvare öfver sin bår, och en sådan ställning har i ett konstitutionelt land mycket stora olägenheter, ty som befälhafvande general kommer han att stå under den krigsministeriela ansvarigheten, på samma gång han är landets konung. , Eller ock reser han till krigsskådeplatsen, för att visa sig för soldaterna och derigenom lifva deras mod, för att besöka de sårade på lasaretterna och för att bese de ställen, der strider egt rum. Det var i denna senare afsigt H. M:t konungen i söndags begaf sig till armåen; han var icke general, han reste blott för att stärka och lifva härens mod, Men i kritiska och farliga ögonblick kan den tanken uppstå hos en konung, som befinner sig vid arm6en, att han dock egentligen är den, som råder i landet, och han, kan lätt. frestas till att ingripa i den befälbafvande generalens befogenhet. Sålunda uppstå tvenne stridiga viljor, och detta kan lätt förorsaka förvirring. Det var, för att förekomma ett sådant ingripande af den kongliga viljan, som jag utbad mig konungens tillåtelse att få beledsaga honom. Mina herrar, jag, har funnit mitt värf i detta, hänseende mycket lätt; mitt arbete har varit intet; konungen har icke utösvat något inflytande på öfverbefälets beslut. vär ankomst till Slesvig skedde i ett ödesdigert ögonblick. Det första angreppet blef med framgång och ära lllbakaslaget. Det nästa skedde vid Slesvig, . i närheten af det kongl. slottet. Kulorna föllo invid staden och rullade bort öfver isen vid Gottorps slott; en granat nådde ända fram till detta. Nu uppstod anledning att öfverväga, huruvida konungen skulle qvarstanna vid armen. I ett fall kunde det vara önskligt, emedan han derigenom kom att dela den yttersta faran med soldaterna; men å andra sidan kunde hans närvaro pålägga armkommandot tyngande band, emedan det äfven måste draga omsorg om hans säkerhet (1). Stabschefen (Kauffmann) ansåg det derföre. om natten mellan onsdagen och torsdagen, vara riktigast, att konungen, reste, och det lyckades mig dertill öfvertala honom, Konungen har derefter besett lasarettet i Flensborg, ställningen på Als och lasarettet på Augustenborg. ÅDen sista natten. före vår afresa, den mellan onsdagen och torsdagen, talade jag med stabschesen, och han var då besluten att slåss med kraft (hör!). Han erkände, att den gifna instruktionen var tydlig, och jag sade då: Gud vare med eder! Skulle krigslyckan vare eder gramse, skall regeringen dock vara trofast; vi skola ej räkna eder det till last. Emellertid förrunno några dagar; då inträffade kl. 1 om natten mellan fredagen och lördagen hos konung i Sönderborg en depesch om, att armkkommandot beslutat uppgifva ställningen, och att armåen redan var i full återtåg. Denna underrättelse kom som ett åskslag ej mindre på Als, än i Köpenhamn, och den anlände samtidigt till båda ställena. En half timme derefter kom en depesch från krigsministeriet, hvilken upprepade underrättelsen. Frågan är nu, om hvad som föranledt detta osverbefälets beslut och hvad orsaken är till det inträffade omslaget. Härom saknas ännu tillfredsställande förklaring. Protokollet öfver det hållna krigsrådet, hvari beslutet sattades med 10 röster. mot I, har ännu icke anländt hit, och först då vi erhållit det, skall man kunna inse, hvad som förmått krigsrådet till att fatta det vigtiga beslutet att uppgifva Dannevirkeställningen, icke utan svärdslag, ty blod har flutit, menutan. att den blifvit intagen. Endast vissa allmänna skäl kunna anföras, och här måste då isynnerhet tvenne omständigheter tagas i betraktande, vid hvilka kommandot hade att fästa afseende. Den ena är fordran af ett kraftigt försvar, hvilket. är hela nationen värdigt (hör!). Den andra är omsorgen om, att icke hela armåen blir upprifven (hör!). Ingen vet här ännu besked om, huru dessa tvenne omständigheter tagits i betraktande, och jag kan derföre ej annat än gilla, att krigsministern hitkallat befälhafvande generalen och stabschefen, för att affordra dem en förklaring, och att befallning äfven gifvits Lättichau och Stjernholm (som stabschef) att öfvertaga befälet. Ordren har ännu icke afsändts till Flensborg, ty kanondunder höres vester om Åbenrå och norr om Flensborg, och under sådana omständigheteriberöfvar man ej arm6en dess öfverkommando, men generalen skall, då han kommer till Sönderborg, möta befallningen om att genast begifva sig till Köpenhamn. 4Det finnes ännu ett annat skäl att affordra generalen förklaring. Han har nemligen fattat sitt beslut, utan att derom först vända sig till krigsministern och konungen — jag nämner dessa tvenne myndigheter, icke som olika, utan säsom tillsammans utgörande den högsta myndigheten. Jag skulle finna det naturligt, att sjelfva krigsministern icke fattat ett så vigtigt beslut, utan att erhålla H. M:ts gillande deraf. Det fanns tid nog dertill, och det är oförklarligt, att så icke skett. Låtom oss likväl icke döma osveriladt (starkt stoj och motsägelse från åhörareplatserna). Klokheten dömer ej öfveriladt, innan saken blifvit från alla sidor belyst. Jag har sjelf kunnat beundra öfverbefälhafvarnes kallblodighet och luen (motsägelse från tribunen). Låtom oss likväl — — — — —— — — —— — — — 4 — —