Såvidt man ännu kan sluta, var förloppet vid beslutet om Dannevirkes utrymmande detta: Natten mellan onsdagen och thorsdagen afreste konung Christian IX och konseljpresidenten Monrad trån Dannevirke och Slesvig öfver Flensborg till Sönderborg på Als. Thorsdags eftermiddag eller afton höll befälhafvande generalen de Meza krigsråd, dervid en majoritet af 10 mot 1 (Littichau?) af generalerna blifvit ense om, att ställningen måste så snart som möjligt uppgifvas. Redan sent i thorsdags afton eller åtminstone tidigt på fredags morgon blefvo de nödiga befallningarne skickade till de längre bort stående kårerna. Men först fredags afton kl. 9,50 minuter fann öfverbefälet lämpligt, att underrätta krigsministeriet om det fattade beslutet, som stod i afgjord strid mot de instruktioner befälet fått. Kl. 11 fredags afton inträffade nämnda telegram hos krigsministeriet i Köpenhamn, som äfven genast besvarade det med en ordre, att hålla ställningen qvar, men det var då redan för sent, armeen var i fullt återtåg och den kunde ej stannas. Krigsministern var således i sjelfva det afgörande ögonblicket okunnig om, hvad som förbereddes; de öfriga i Köpenhamn varande ministrarne erforo först i lördags morse, liksom allmänheten, hvad som skett. Vid återtåget togo danskarne en del af de i Dannevirke stående kanonerna med sig och förnaglade de öfriga. I lördags eftermiddag uppslogs på gathörnen i Köpenhamn följande : Proklamation till armeen. Soldater! Det är ej allenast genom tapperhet på stridsplatsen, utan äfven genom att med tålamod bära bristen på hvila, köld, allehanda försakelser och ansträngningar, som en soldat ådagalägger trohet mot konungen, kärlek till fosterlandet. Endast få af eder fingo tillfälle att i striden mot en öfverlägsen fiende visa, det J ej vanslägtats sedan Fredricia och Isted; alla hafven i deremot hatt rikt tillfälle att gifva lysande bevis på förnöjsamhet och ihärdighet, förenade med friskt mod under långvariga och stora besvärligheter. Soldater! Mottagen härför eder konungs tack! Dannevirke är uppgifvet. I fiendens våld äro de kanoner, som skulle kutvat hans högmod. Landet ligger öppet för fienden. Djupt känner jag med eder, hvad vi härigenom förlorat. Men, mina vänner! Jag har blott denna ena arm till landets försvar, och edra krigsersarna anförare hafva trott, att jag ej längre skulle ha någon arme, om J icke nu drager eder tillbaka. De beslöto derföre att vika. Soldater! Jag står ensam i verlden med mitt folk. Hittills har ännu icke någon makt i handling förklarat sig vilja stå oss bi. Jag litar på eder och min flotta. J ären redo att utgjuta edert blod; men vi äro få mot många och det måste derföre dyrt betalas. Den alls