bäfvan och tjusning, och så dessa båda, Carlos och Posa, framtidsdrömmsr och ädla gestalter. för hvilka det beständande är något, som de skola omgöra, och hvilka försänka sig samt omkomma vid foten af sitt statsideal, sist uppgående i den mörka ödesgestalten Wallenstein, för hvilken jaget är allt på samma gång det är ett intet, oupplösligt fästadt vid de dansande stjernverldarnes ställning och lutning. Vi hafva härmed tillräckligt angifvit hållningen i denna dramatiska dikt, som sistl. fredag s. s. g. gick öfver tiljan härstädes, åhörd med en den största uppmärksamhet, hvilken ej sällan öfvergick till en hänförelse på de tankens vingar, som skalden genom sin dikts rikedom förlänar dens själ, som med honom sympatiserar. Men för möjligheten af sådant fordras ett emot karakterernas höghet och språkets oemotståndliga makt svarande spel å deras händer isynnerhet, som inneha hufvudrolleraa. Hr Ahlström, Don Carlos, syntes oss icke vara sin roll vuxen. Vi funno mycket at en sorgfällig deklamator, som med synnerlig flit lagt sig vinn om den retoriska delen (och det ingår i denna roll verkligen ett mycket stort, enl. vår tids begrepp, stundom för stort mått af retorik), men ännu icke så hunnit sätta sig in i denna, att han uppgått i rollen och assimilerat den med sig. Hr A. önskade synbarligen, att alla skulle, liksom han sjelf, beundra de herrliga ord, som äro lagda i hans mun; men han glömde för denna lättare vunna seger ordens ande: den eldige, svärmiske unge mannen med det rena hjertat, som dock stundom är nära att förtäras af en oloflig passions brand. Vi göra denna anmärkning, på samma gång vi erkänna hr A:s bemödanden att hålla uppe sin roll och i rätt tid använda åtbörder, hvilka syntes oss omsorgsfullt genomtänkta; men mera värme fordras för rollens rätta återgifvande, mera efd må utvecklas, på det åskådarne skola kunna riktigt med själ och sinne tillegna sig, hvad skönt och ädelt skalden velat i denna karakter framställa. Hr Pousette, markis Posa, utförde sitt parti med berömvärd moderation och undvikande af den sjukliga patos, hvartill denna roll möjligen kan gifva anledning. Dock brast det något, och det var äfven här den inre glöd, den själshöghet, som skall sätta sin stämpel på hela den yttre framhäfvon och förädla, idealisera den. M:ll Forssman, prinsessan af Eboli, utförde sitt parti med en sirns hela förmåga af förföriskhet i sin rolls första del, och med den mest skakade, inre sönderbrutenhet, den tragiska förkrossning, som höfves dess andra del. M:ll F. förtjenade i flera afseenden aftonens pris för sitt i hvarje detalj genomtänkta och lyckligt utförda spel. Hr MW. Åhman hade tagit konung Filips svåra roll på sin del, och lyckades i flera afseenden på ett tillfredsställande sätt lösa den uppgift han här ställt för sig. En viss, oöfvervinnerlig stelhet i spelets mimiska del är ett hinder, som hr Å. ej kan besegra, men hvilket hans oftast trogna uppfattning af rollerna och karaktererna låter oss glömma, ehuru vi dock måste känna bristen vid återgifvandet af en så volkanisk karakter som denne Filip. — Fru Pousette, drotning Elisabeth, utförde med värdighet och nödig nyansering sitt åliggande. Öfriga medspelande bidrogo efter förmåga, hvar i sin stad, till styckets framgång. — Men dekorationerna! En tysk landtprests stuga eller dylikt med sitt spiselrör i barockstil ett furstligt rum i Filip II:s århundrade! Beskedliga tyska matroneporträtter, med anspråkslösa negliger i 1830—40-talets mode, prydande väggen i den dystre Filips slott! Eldsväda. I dag kl. omkring 3 1 på morgonen tillkännagäfvo de öfliga larmande signalerna att eld utbrutit. Ett starkt sken