Warberg, JaKt. Hedvig, Ixvarjehanda. Fasansfull olyckshändelse. Den 8:de sistl. December inträffade i staden Santjago de Chile en eldsvåda, hvars förskräckliga och olycksbringande följder äro utan motstycke i nationernas historia. Tvåtusen menniskor, till största delen fruntimmer, omkomna under loppet af en timma! Denna förfärliga händelse inträffade i kyrkan la Compania, som kallas så, emedan den en gång tillhört Jesuitersamsondet. Man firade i kyrkan festen för Jungfru Marias obefläckade aflelse och på aftonen skulle hogtidligheterna nå sin glanspunkt. Redan tidigt på eftermiddagen började menigheten infinna sig och detta i så stor mängd, att allaredan före mörkrets inbrott många måste återvända hem utan att få plats i kyrkan. Straxt efter kl. !7 7 började illuminationen, om hvars prakt man kan göra sig ett begrepp, då man erfar att 20,000 lågor voro tända. 5,000 af dessa utgjordes af parafinlampor. En af dessa sprang sönder och efter några ögonblick stod hela kyrkan i ljusan låga. Efter hvad det berättas, nådde lågorna först en transparent, som föreställde halfmånan och stod i förbindelse med den piedestal, framför hvilken den heliga Jungfruns bild var uppställd och då hela kyrkans inre var betäckt med dekorationer, bestående af tapeter, florsdraperier och måladt lärft, utbredde sig elden med otrolig snabbhet öfver hela storaltaret och hvirflade i ett nu upp mot kyrkans hvalf. Den paniska förskräckelse, som grep alla de närvarande låter icke beskrifva sig. De, som hade plats i kyrkans midt, varseblefvo först lågornas hastiga framfart, under det att de, som befunno sig nära ingångarne hoppades att elden snart skulle bli släckt och derföre icke ville lemna sina platser af fruktan att dessa skulle upptagas af andra. Följden häraf blef, att menniskomassan från midten af kyrkan stormade mot utgångarne öfver dem, som sutto qvar på sina platser eller knäböjande voro försänkta i bön. Dessa senare hunno icke att resa sig upp, hvilket hade till följd, att de första i den påträngande folkhopen snafvade öfver dem och föllo omkull, de som kommo näst efter föllo i sin tur öfver dessa och så fortgick det, ända tills dess det innanför kyrkdörrarne hade bildat sig en slags mur af menniskokroppar, insnärjda i hvarandras kläder, nära nog qväfda af röken och fullkomligt tillspärrande utgångarne. Öfver deras hufvuden utbredde sig emellertid elden med blixtens hastighet, parafinlamporna föllo ned från taket, utgöto sitt brännbara innehåll öfver de olyckliga offren och insvepte dem i ett haf af lågor. Knappt en tionde-del af dem, som uppehöllo sig i kyrkan lyckades komma ut och af dessa voro de flesta så förbrända eller på annat sätt lemlästade, att döden hastigt följde. Från gatan kunde man öfver den barrikad af menniskokroppar, som bildat sig innanför utgångarne i det inre af kyrkan, se förtviflade menniskor bölja nf och an, omhvärfda af lågorna och utan att det var möjligt att förskaffa dem den ringaste hjelp. Ja, det var icke en gång möjligt att frälsa dem, som voro i närheten af dörrarne, Detta kan synas nästan oförklarligt, men förhållandet är verkligen sådant, oaktadt hjeltemodiga försök gjordes till deras räddning. Efter omkring en timmas förlopp hade elden rasat ut och af hela den menniskomassa, som icke kunnat komma ut ur kyrkan, var icke en enda bland de lefvandes antal. Kyrkans torn hade fallit i ruiner liksom en del af kyrkans tak, under det att murarne förblifvit qvarstående. Den fasansfulla syn, som då erbjöd sig för ögat, trotsar all beskrifning. Der, hvarest kort förut de förnämsta af stadens invånare, qvinliga medlemmar af landets första familjer och deras domestiker hade varit församlade, såg man nu icke annat än svarta och förkolnade lik. Några uppstaplade i högar, andra ännu knäböjande i långa rader, några hvilkas hufvuden eller en och annan kroppsdel blott var förbränd, under det att det öfriga var alldeles oskadadt — gamla qvinnor och unga flickor, barn och tjenstetolk — allt i en enda förfärlig, oredig, förkolnad massa! Af några familjer återvände ingen enda. Mödrar och döttrar voro försvunna; från gata till gata, från hus till hus, sökte sörjande makar sina hustrur, bröder sina systrar och föräldrar sina barn. Den första underrättelsen som pr telegraf ankom till Valparaiso om olyckan, talade om 500 omkomna; man trodde och hoppades, att detta var öfverdrifvet. Men den derpå följande talade om 600 och med hvarje ny depesch ökades antalet ända tills den förfärliga siffran, nära 2,1004 var uppnådd. Blott ett ringa antal af liken har kunnat igenkännas. I fyra dagar voro en mängd arbetare sysselsatta med det förfärliga värfvet att hemforsla de stympade qvarlefvorna. Då den sista underrättelsen afgick voro redan 200 vagnsfaror utkörda till kyrkogården, der en ofantlig graf blifvit öppnad för att omottaga dem. Olyckan egde rum på en tisdagsaston och ännu på lördagsafton var det förskrår a arbetet icke slutadt. Med den djupa sorg, som herrskade öfverallt i staden, blandade sig en stark förbittring mot presterna, som befallt kyrkbetjeningen att tillspärra utgången genom vapenhusct, för att på denna väg bringa i säkerhet en mängd murkna heleonbilder, gamla trasor och maskstungna kyrkoinventarier, hvilka med yttersta ansträngning blefvo räddade, under det att tusentals menskliga varelser blefvo innebrända. Presterna hade dessutom icke allenast uttalat sig på ett högst hjertlost