dre utnämnde stormakternas fullmäktige ho-I nom till tronföljare i det ryktbara protokolll: som undertecknades i London den 8 Maj 1852. Danska representationen vägrade till en börIl jan att bekräfta detta val under förklaring 1 att den ej skulle antaga någon tysk furste till konung, äfven om han erkände sig stå påsl Danmarks sida. En annan riksdag blet derefter sammankallad sedan den första blifvitsa upplöst; men resultatet blef fortfarande detsamma. Det var först den tredje riksförsamlingen, sammankallad under särdeles egna omständigheter, som omsider antog prins Christians utnämning. Så långt hade hans banal: varit utomordentligt svår, och ännu hade han qvar stora hinder på sin väg till thronen, hvilka få väntade att han skulle vara i stånd att ötverstiga. En stor svårighet i hans ställ-1. ning var att han ej egde någon enskild förmögenhet alls; hans egen familj behandlade honom som en förskjuten, och riksförsamlingen gaf lutt åt sin motvilja mot Åden tyske prinsen genom att gifva honom det minsta apanage som någonsin tilldelats en thronartvinge. Prins Christian öfverväldigades likväl icke af dessa svårigheter, utan bröt sig manligt väg, trots fördomar och brist på kassa. Hans lugna och statskloka uppförande i en ställning, öfverhopad med svårigheter på alla håll — häftiga partier i Köpenhamns politiska klubbar; en minister splittrad sinsemellan, och en konung med en morganatisk gemål hvars inflytande var bekant, men hvars rang ej var erkänd — tillvann honom talrika vänner, hvilka snart bildade en falang omkring honom. Prins Christian var likaledes lycklig i att förskaffa sig vänner utomlands, bland andra och den bäste af alla, de europeiska suveränernas Nestor, konung Leopold af Belgien. Det gjordes täta visiter från Köpenhamn till Brissel, och, emedan societeten på det förra stället af redan förut påpekade skäl ej var af önskvärd natur, samtyckte konung Leopold att mottaga prins Christians äldsta dotter vid hofvet i Laken. Den unga damen blef snart, vacker, liflig och mycket väl uppfostrad som hon var, en favorit hos den gamle kungen, och .... men resultatet är bekant för läsaren genom händelsen af den 10 Mars 1863. Den Storbritanniske tronarfvingens förmälning med prinsessan Alexandra har bragt den engelska, kungliga familjen i några särdeles egna slägtförhållanden, som lagt ännu mera förvirring till den Slesvig-Holsteinska tvisten. Under det den nuvarande konungen af Danmark är prinsessan af Wales fader, är hans rival om de tyska hertigdömena, prins Fredrik af Augustenburg, på samma sätt genom giftermål nära beslägtad med drottning Victoria; och både på den Glucksburgska och Augustenburgska sidan finnas en mängd morganatiska prinsar och prinsessor. Prins Fredrik af Augustenburg, pretendenten, gaf år 1856 sin hand åt prinsessan Adelaide af HohenloheLangenburg, hvars moder är en dotter till af lidna hertiginnan af Kent med dess första mar och följaktligen halfsyster till drottning Vic: toria. UHuset Hohenlohe-Langenburg tillhöi Tysklands mediatiserade: familjer, och stål ej särdeles högt, sedan Hohenloherna, hatande primogeniturlagen, sönderdelats i icke mindre än elfva olika linier, alla rika på medlemmar men fattiga på verklig förmögenhet. Likvä har prinsen af Augustenburg såsom den ny. konungens af Danmark rival den trösten, at den senares familj ej är i mycket bättre be lägenhet. Konung Christians äldste broder hufvudmannen för huset Slesvig -Holstein Glicksburg, är såsom redan blifvit berättad helt enkelt en landtjunkare i Holstein, och t medlemmar af familjen hafva förmått höja si öfver denna rang. Den äldsta bland de ått syskonen, prinsessan Marie, faster till prin sessan af Wales, gifte sig år 1837 med e öfverste Lasperg, hvilken dog år 1843; hva efter hon ingick nytt gifte med en gretv IIOhenthal. Prinsessan at Wales andra saste är enka efter den halfgalne hertigen af Ar halt-Bernburg, och den tredje, hvilkens hist ria säges vara kryddad med romantik, hö blitvit abbedissa i klostret i Itzehoe. Konur gens fem bröder, hufvudmannen sör familje inberäknad, äro allesammans politiska nolloi två al dem landtjunkare, den tredje olficer österrikisk tjenst och den sjerde och fem majorer i Preussiska armåen. Det är derso sannolikt att, ehuru Glucksburger-samiljer upphöjelse varit hastigare än huset Coburg den likväl skall åtminstone för någon tid i 4 -. 1 AÖ. 66 a