— Det är han! det är just han! Bajaderen lät höra ett skri af raseri och ville rusa fram, men folkhopen utgjorde ett hinder derför och stötte henne våldsamt tillbaka. — Låt mig slippa fram! utropade hon, der är han som stulit skatten! Men ingen lemnade henne någon uppmärksamhet och hopens leder voro tätt slutna. Alia blickar voro riktade mot schavotten, och mannen i sjömansdrägten, hvilken bajaderen utmärkt för miss Ellen försvann midtibland denna lefvande flod som böljade fram under det den lät höra ett doft sorl. Plötsligen uppgafs ett förfärligt hurrarop, och miss Ellen som ett ögonblick försökt följa bajaderen, stannade och höjde hufvudet. Den dömde visade sig på schavotten. Han var naken ända till medjan och bödeln band honom till händer och fötter vid pålen. I detta ögonblick glömde miss Ellen både bajaderen och Jean de France och ville störta fram för att rädda den olycklige. Men hopen utstötte ursinniga rop och dref hästen tillbaka in på en angränsande gata. Miss Ellen kunde nu hvarken komma fram eller tillbaka. Skiljd från sin domestik och med obehindrad utsigt öfver folket från sin lats på hästryggen var hon dömd bevittna zigenarens afetraffning. Hoa uppgaf ett rop af fasa och höll händerna framför ögonen. Nathaniel, mannen med mården, den rike juveleraren på the Strand, hvars af guldoch silfverpjeser fyllda buik uppvätkte Londonerfsolkets beundran, Nathaniel betedde