Prins Utan-Land oeh Fen. Saga. (Fritt efter Tyskan.) Det var en gång i okändt land En prins, benämnd Prins Utan-Land; I vaggan spåddes honom ren En herrlig tron, en mäktig en, Och att en skatt af guld också Och folk och land han skulle få, Dertill en här, i verlden störst, Om konung Drik blott doge först. Dock, förrn allt detta kunde ske, Han måste vandra till en fäe, Och spörja denna siarinna, Hur ödets gunst han bäst månd vinna. Nu dog kung Drik, och straxt derpå Till seen prins Utan-Land sågs gå, Och sad: ,säg, hur jag göra må, Att land och tron och krigshär få! Då sade feen: ,tre ting så stora Först gör och modet ej förlora! Det ena: res till Frankfurt bort — Ett hus der finns, som inom kort Skall ramla, ty det ruttet är Och småohyra det förtär Der snarkar sedan tusen år Herr Mickel tungt. Om du förmår Att väcka honom, så far fort: Då är det första verket gjordt. — Det andra: der bakom de bergen Der bor så mången liten dvärg än, (Väl tjugo äro de) och ständigt De kifvas med hvarann eländigt. Dem skall du — tag med tyskt mod il — Förmå, att eniga de bli! Går det, fast svårt det blifva lär, Ditt andra verk fullbordadt är. — Det tredje, svårast. kommer nu: I Wien, Paris och London du (Och Skandinavien också) Din rätt till riket visa må! Då måste hån och elakt skämt Till evig tystnad varda stämdt, Och visar du dig i ditt land, På joblet lägges intet band. — Gå hän och gör hvad jag dig sagt Och tro på tysk Gesinnungsmacht!Prins Utan-Land beger sig af. Till Frankfurt kom han med sin staf, Och fortare än någon tror Herr Mickel upp ur sömnen for. Yrvaken var han (är det än), Men hade mod — och vilja sein! Derpå med möda prinsen fick De dvergar uti enigt skick; Fullkomligt gick det ej ändå, Men det af dem ej fordras må. När så det tredje återstod, Då hjelpte honom ej bans mod, Fastän han tedde sig så käck, Då kom han icke alls ur fläck — Hans rätt var ej det minsta spord, Och hans bevis var: ord — ord — ord! Till sCcen prins Utan-Land då gick Att klaga öfver ödets skick, Men hon då utbrast så: ,O ve! Hvem kunde sådant förutse? O, hade likväl du förstått Att med det tredje börja blott! Om först de Stores gunst du vunnit, Du lätt nog till ditt välde hunnit. o arme prins, jag dig beklagar! På tusen sinom tusen dagar Herr Mickel ej förlåta lär, Att ur sin sömn han uppväckt är, Och ej de dvergar små förgäta, Att du dem tvang att ej mer träta. Jag sjelf olyckligaste föe Med dig blir mål för spott och spe! Den största skymf vi lidit ha! Jag stackars föe — Germania. (Ur Söndags-NisseMMQM wwW — A2 TT