— Jag kommer från Asburthonhotellet. — Huru! utropade sir Robert, ni har vågat? — Ja! svarade hon. Denna morgon erfor jag att det regimente, i hvilket min son Lionel bör inträda skall afga till Amerika. Då blef jag från mina sinnen och glömde den ed jag svurit att aldrig störa min sons lugna lycka, denne andre son, som jag aldrig upphört att älska; jug beherrskade den fruktan jag alltid haft att förråda mig i hans närvaro och tänkte ej på att jag kanhända vid hans asyn skulle sträcka mina armar mot honom och utropa: jag är din mor! utan skyndade till Asburthonhotellet. Jag ville se Roger, jag ville säga honom: Gif min son tillbaka sitt ord, atertag den löjtnansfullamkt ni gifvit honom, och lat honom vara qvar hos mig! Oh! om ni visste huru mitt hjerta slog då jag för första gången efter sjutton ärs förlopp inträdde i denna boning, som förut varit min! Men denna rörelse var ett intet i jemförelse med den jag ertor då ... Roger, min högt älskude Roger har duellerat denna morgon; han är sårad, död kanhända; jag vet det ej, ty oaktadt mina tårar och böner har ej betjeningen velat tilllåta mig att fu inträda till honom. Ah! min vän, haft förmande med mig, sig mig om han lefver! Ja, vurade sir Robert med dof röst, han lefver och hans blessyr är ej af nagon betydenhet. Oh! Gud vare lofvad! utropade den stackars modrev med hopknäppta händer. — Mylady, återtog sir Robert, i det han häftade en blick föll af medlidande på enkau, ni vet att jag är er vän, utt ui kan räkna på min hängifvenhet och att jag al