ötrerlåta åt solkrepresentationen att sjelf afgöra om kriget eller freden. Hela den preussiska armekåren har nu intagit sina positioner vid Eidern och österrikarne skola snart följa. Det förljudes, att den danska division, som står i Rendsborg och på andra ställen vid Eidern, skall utan svärdslag utrymma dessa platser och, vikande för fiendens öfvermakt, draga sig tillbaka inom Dannevirkeförskansningarne. Den danske gesandten i Wien äro återkallad, den i Preussen, nuvarande utrikesministern i Köpenhamn, Quaade, har redan förut lemnat Berlin; endast legationssekreterare handhafva nu de löpande affärerna å de båda tyska platserna; och i Frankfurt är det danska gesandtskapet suspenderadt. Detta är de fakta, som framstå tydligast bland dagens händelser. Men det är härunder märkligt att se, huru den s. k. allmänna opinionens organ i England, Times, vacklar af och an hvarenda dag mellan de mest motsatta opinioner i afseende på den dansk-tyska tvisten. Detta blad är fredsälskande framför allt, men vågar dock icke stöta den allmänna meningen, som är afgjordt dansk-vänlig, för hufvudet, genom att upprepa ett förut fäldt yttrande, att den danska frågan alldeles icke angår England. Denna tvetydiga position föranleder emellertid bladets pröfvande hållning och bringar i dagen de djerfvaste politiska kombinationer. En besynnerlig sådan hafva vi uti en af detta verldsblads senare artiklar i ämnet. Det heter nemligen deri, att England anser sig förpligtigadt, att fasthålla vid londonerfördraget; det ogillar tyskarnes inblandning och sympatiserar med det danska folket. Denna sympati härrör icke från prinsens af Wales giftermål med den danska prinsessan, utan blott derifrån, att ett litet folk utan orsak hotas med anfall af en mäktig granne, som tror sig kunna draga fördel af dess svaghet. Om Holstein och Slesvig af sig sjelfza gripit till vapen, skulle England intaga en annan ställning än nu; men detta har ej skett och den senaste tidens händelser visa, att alltsammans är utifrån anordnadt. Efter dessa anmärkningar till förmån för londonerfördragets upprätthållande, uttalar sig Times i slutet af sin artikel sålunda: Mycket har i sanning vunnits genom vårt lands föreställningar och Danmarks modiga hällning, i det österrikiska och preussiska regeringarne förklara, att de tänka sasthålla vid sina förpligtelser, och den k. preussiska regeringen tillkännagifver, att Preussen, oaktadt deputerade kammarens lidelsefulla deklamationer och fientliga omröstningar, låtit de mindre tyska staterna veta, att det skall låta sig nöja med en blott personalunion mellan Danmark och hertigdömena af samma beskaffenhet som den bestående förbindelsen mellan Sverige och Norge. Parterna måste slutligen komma till en eller annan sådan ötverenskommelse. Det kan nu lemnas derhän, om kungörelsen af d. 30 mars och novemberförfattningen varit formelt rättmätiga eller icke. Men en sådan skakning, som den danska staten nu rönt, öppnar ett svalg mellan nutiden och forntiden och gör det pedantiskt, att dis kutera de gamla traditionerna. Fastän Förbundets beteende i Holstein varit ett brott mot tro och lofven och är till sin princip farligt för Europas fred, måste man dock betrakta följderna häraf som händelser, hvilka ej kunna ändras. Fastän holsteinarne sannolikt icke skulle af sig sjelfva hafva gjort uppror mot konungen af Danmark, hafva de likväl nu kommit i en ställning, som skall göra det svårt för dem, att åter sluta sig nära till det egentliga Danmark. Vi kunna icke säga, om slesvigarne slutit sig till samma sak, men det är sannolikt, att äfven de eller en del utaf dem måste skiljas från halfön och öarne i administrativt hänseende. Den af preussiska regeringen föreslagna lösningen kan möjligen lemna en icke otillfredsställande basis för ett afgörande. Men det är oss en glädje att kunna antaga, att det i Danmark och isynnerhet bland de bildade klasserna i hufvudstaden finnas män, hvilka lika ifrigt som holsteinarne sjelfva önska, att Holstein skall vara ett i sjelfva verket oberoende land. I principen gå de tillochmed ännu längre. De äro skandinaver och skola med glädje lemna ifrån sig de båda sydliga hertigdömena (Holstein och Lauenburg), ja, tillochmed en del af det nordliga Slesvig (sic!!), om de i vederlag kunna bli förenade med de båda andra skandinaviska konungarikena, af hvilka det ena blef skiljdt från Danmark på en tid, då flera ännu lefvande personer existerat, medan innevånarne i det andra nu genom sina vänskapliga känslor visa danskarne, att de icke längre betrakta sig som deras rivaler, utan som bröder. Danskarnes ideal har nemligen långtifrån realiserats genom öfverenskommelserna af åren 1851—52. Goda skandinaver antaga, hvad säkerligen äfven de flesta i andra länder tänka, att det skulle varit bättre, om ett parti ingåtts mellan en prins och en prinsessa, som kunde förenat trenne skandinaviska kronorna. och till en stat sammansmält trenne folk,