shus. i hvilket madame Bolley och mademoiselle Marie Anne Bolley samt en hel legion små Bolleys bodde. Prins Carl sattade på helt borgerligt vis tycke för mademoiselle Marie Anne, hvilken förmodligen talade sransyska ännu bättre än tillochmed gamle monsieur. Sedan hans beundran blifvit tillräckligt intensiv, tillkännagaf han en vacker dag för sin pappa, konung Maximilian I, att han ämnade gifta sig med mlle Marie Anne. Detta förorsakade, såsom helt naturligt var, en ryslig scen på slottet, men slutet blef att prins Carl, trots hotelser och löften, gifte sig med mille Bolley. För att så mycket som möjligt dölja denna familjeolycka, blef den unga damen någon tid derefter upphöjd till friherrinna af Bayersdorff, hvartill hennes svärfar lade en gåfva af åtskilliga landtegendomar. Prins Carl och hans lågborna äkta hälft lefde mycket lyckligt, ehuru i stor tillbakadragenhet, i tretio år tillsammans; och efter hennes död gifte sig prinsen med en annan dam af låg börd, hvilken sedermera adlades under namn af Henrietta von Frankenburg. Men dessa äro ingalunda de enda morganatiskagiftermålen inom Bayerns konungafamilj. Kejsarinnans af Österrike broder, hertig Maximilians äldste son och arfvinge, blef år 1857 i Augsburg gift med en handelsmans dotter, för hvilken han sedermera erhöll titeln af baronessan von Wallersee. Detta giftermål väckte stor förargelse såväl i Wien som Miinchen, och för att mildra stormen måste prins Ludvig afstå sina arfsrättigheter till förmån för en yngre broder. Att döma af hvad som egde rum efter den gamle prins Carls och denne unge prins Ludvigs respektiva giftermål, tyckes det som skulle morganatiska föreningar vara uttryckligare förbjudna i Bayern i närvarande tid än de voro för femtio år sedan. Det torde vara på sin plats att här säga några ord rörande morganatiskagiftermål, om hvilket ämne stort missförstånd råder. Morganatiska äktenskap äro af mycket gammalt ursprung, så gammalt i sjelfva verket, att rätta betydelsen af ordet gått förlorad. Benämningen förklaras vanligtvis härleda sig från det tyska ordet morgengabe, morgongåtva, på den grund att mannen gaf sin morganatiska brud en present dagen efter brölloppet, i stället för att med henne dela sin förmögenhet vid sjelfva förmälningen. Men den na förklaring är tydligen något sökt och saknar dessutom helt och hållet historiska bevis. Uttrycket matrimonia ad legem morganaticam contracta förekommer ofta i norditalienska familjedokumenter långt innan det kom i bruk i Tyskland. Saken sjelf är tydligen af romerskt ursprung, varande ingenting annat än upplifvandet af romarnes coemtio. Det är väl bekant att de gamla romarne hade tre olika former af giftermål — confarreatio, coemtio och usus. Det första, ett religiöst så väl som civilt kontrakt, slöts inför en prest och tio vittnen och öfverlät på afkomlingarne föräldrarnes örmögenhet och rang; det andra var en blott ivil förening med vida mindre privilegier för barnen, och det tredje sanktionerades ej af ;ägot annat än det legala beviset på tolf månaders oafbruten sammanlefnad. Upplifvandet ft usus kunde romersk katolska kyrkan väl j tillåta, ej ens för att göra feodaltidens furtar till viljes; men presterna sågo igenom ingrarne med införandet af coemtio bland dena verldens store, och detta slags äktenskap lef följaktligen snart mycket på modet bland rinsar och baroner. I femtonde och sextone århundraderna voro de så kallade morgaatiska äktenskapen ytterst bland Tysklands aroner, hertigar och markgrefvar och blefvo f vigt i samma mån som de hade att uppylla ett stort politiskt syfte. Saknaden afen — — NN