llvarjehanda. Betraktelse vid åkarekärran. (Ur Norrköpings Tidningar.) Kreaturens suckan har äfven hos oss hunnit fram till bumanismens öron och vi hafva fått en lag mot djorplågeri, ehuru den kanske mindre sättes i utöfning än onskligt och nodigt vore, ty djurplågeriet florerar ännu i många skepnader och uppenbarar sig fräckt nog inom skalmarne till mangen åkarekärra. Åsynen af ett emellan ett par sädane spändt. utmärgladt hästkreatur, stående utanför en krog, skälfvande under bördan af ett tungt vedlass, under det dess köraven förfriskade sig inne på krogen, gaf mig anledning till åtskilliga meditioner, som jag här nedskritver, då de väl måhända kunna förtjena uppmärksamhet bland mina landsmän både här och der. Jag vill då ej här sysselsätta mig med kalfvar och svin, hundar och kattor, djur, som ega den instinktartade förmägan att högljudt nox gilva tillkänna när de lida och dermed på visst sätt offentligt anklaga sina plå gare, utan fäster mig nu vid det ädlaste af alla jordens djur, hästen, ett djur, som blifvit oss skänkt af skaparens godhet till vår tjenst och utrustadt med så underbara egenskaper, att ingenting annat än den daglga vanan att hafva dem jemt för ögonen har kunnat minska vår bevndran för denna Guds gäfva. Kraft och skönhet äro i hög grad förenade i hans kroppsbyggnad; mod och eld lysa ur hans ögon: men lydnad intill döden och ett aldrig tröttnande tålamod äro de egenskaper som vi menniskor till och med kunna asundas honom. Och hvilken behandling egnas detta så ädla djur under dess sorgliga ok under menniskan! För de flesta menniskor blir dess lidande fördoldt, emedan det ej kan klaga eller hämna sig; men just detta stumma mottagande af en nästan oupphörlig tuktan borde väcka vårt medlidande. Om den rikes vagnsoch ridhästar vill jag ej här tala; de blifva väl födda och väl ryktade och hafva just tillräckligt arbete för att bibehålla sin helsa; och enda orsaken härtill är, att deras välbefinnande tillfälligtvis harmonierar med deras herrars egoism. Men den plågade arbetshästen vill jag taga mig an. Dessa arma djur äro vid hårdt arbete och mager kost onödigtvis dessntom utsatta för otaliga lidanden, som hvarje ögonblick förbittra deras tillvaro. I följd af sina ledares dumhet, råhet och ilska piskas de vid hvarje tillfälle utan att i de flesta fallen kunna ana hvaruti de hasva felat. Hur ofta ser man ej sådane stackars krentur med ängsliga blickar och spetsade öron lyssna till ljudet af sin pådrifvares röst, som de under gatubullret kanske hafva svårt att förnimma, under det hos pådrifvaren redan gallan kokar och han gör det gal. na försöket, att genom rapp på rapp, utdelade med raseri, lära djuret att fatta sin mening. För att undvika vidlyftighet vill jag inskränka mig till två hufvudsakliga, gängse sätt att pina hästen som säkert ej undfallit många af oss, och hvilkas af. hjelpande, efter min tanke, borde företrädesvis beif ras. Det första är den afskyvärda vanan, som a gängse hos kuskar, vare sig bättre eller sämre, at vid ringaste anledning gifva djuren piskrapp öfve