Efter flere ärhundraden, under hvilka upplysningen gjort stora framsteg, blef det klart för de vise i Puera att detta ömsesidiga hämmande blott gjorde ömsesidig skada, och de sände en diplomat till Stulta, hvilken efter uttalandet at de officiella artigheterna ordade sålunda: Vi hafva anlagt en väg och likväl försvåra vi denna väg för oss; det går likväl icke an; bättre att vi då hade lemnat saken i sitt förra skick; då hade vi icke behött först betala vägen och derefter försvårandet att begagna den. I Pueras namn föreslår jag, icke att på en gång upphäfva det ömsesidiga handelssörsvårandet: det vore ju att handla efter en princip, och vi förakta principerna lika mycket som ni, utan jag föreslår att något litet förminska dessa hinder och sorgfälligt afväga och jemna de offer, som på båda sidor göras. Så talade diplomaten. Stulta utbad sig betänketid och infordrade betänkanden af alla sina fabrikanter och åkerbrukare. Slutligen förklarade det om några år att underhandlingarne voro afbrutna. På denna underrättelse höllo borgarne i Puera en rådsförsamling. En gubbe (hvilken redan af gammalt stod i misstanke att vara köpt af Stulta) reste sig upp och sade: De hinder, Stulta skapat, skada vår afsättning, det är en olycka; de, hvilka vi sjeltva skapat, skada våra uppköp, det är den andra olyckan. Emot den första kunna vi ingentiug göra, men att urvägenrödja den andra står i vår makt. Vi må åtminstone befria oss ifrån den ena, då vi icke kunna blifva qvitt bägge: vi må afskaffa hindermännerna, utan att begära att Stulta gör detsamma. En gång framdeles skall det lära bättra räkna. En annan rådsherre, en man af praxis och fakta, fri från principer och uppammad vid förfädernas gamla vishet, svarade derpå: Hören icke på dessa drömmare, dessa teoretici, dessa nyhetskrämare, dessa utposter, dessa nationalekonomer, dessa Stultomaner! vi äro alldeles förlorade, om icke vägens försvårande är fullkomligt lika fördeladt och afvägdt emellan Stulta och Puera. Eljest kunde man ju mycket lättare komma in i Stulta än ut, mycket lättare exportera än importera! Vi vore då i afseende på Stulta i samma missgynnande belägenhet, hvari Havre, Nantes, Bordeaux, Lissabon, London, Hamburg och New-Orleans befinna sig till de städer, som ligga vid källorna af Seinen, Loire, Garonne, Tajo, Themsen, Elben och Mississippi; ty det är svårare att fara uppföre än utföre strömmen. (En röst: stränderna vid dessa floders mynningar äro dock mer rika och blomstrande än de vid källorna!) — Det är icke möjligt! (Samma röst: men det är så!) — Må vara; då äro de emot regeln rika och blomstrande! En så skarpsinnig slutföljd rörde församlingen djupt. Men talaren öfvertygade den fullkomligt då han talade om nationell oafhängighet, om nationallära, om nationellt arbete, om öfversvämning med produkter, om tributer och mördande konkurrens; korteligen han genomdref hindrens upprätthållande, — och om ni viljen, så kan jag föra eder till et land, der ni med edra egna ögon kunna se vägarbetare och hindermän liktidigt arbet: med den skönaste harmoni i verlden, de förre för att lätta transporten, de senare för at försvåra honom, båda på de skattskyldige: bekostnad, efter beslut af deras lagstiftande församling. — ——X — H ———