Teater. I Tisdags uppfördes, såsom förut nämnts, Brachvogels bekanta drama Nareisse Rameau under rikt bifall från åskådarne, — ett bifall, som visserligen ej brukar uteblifva, då detta sällsamma stycke gilves, hvars hallt allegoriska anläggning i titelrollen vidgar synkretsen och dermed äfven förhöjer intresset, isynnerhet som denna allegori syftar på ett då i full tragisk kamp inveckla dt folk, ur hvars samfunds fall framgick dess egen föryngring, ur hvars murkna stam frambröt den friska Åsticklingr, som ännu sträfvar att bringa 1789 års broderskaps-ider till verklighet. Sjelfva namnet Narcisse Rameau, först frambragt af Diderot, är på sitt sätt en allegori. Hjelten ser sig som Narcisse sjelf drömmande i sitt eget inres spegel, men glaset är krossadt och han skådar blott fragmenter af sig sjelf. Hans harmoniska gestalt är sönderbruten, dess enhet är parcellerad i tusentals fragmenter. Skådade hvar för sig, äro de karrikatyrer, förvridna skuggteckningar af honom; tagna i sin helhet, bilda de ett bizarrt virrvarr, utan sammanfogningsmedel. Och denne Narcisse, som sålunda representerar hela sitt folk, han är i och för sig blott en gren (rameau) af detta, eller, kanske rättare, han framställer i sin person denna mingång (rameau), som Rousseau och Voltaire då lagt under det bestående samfundet, hvilket sedan skulle af deras lärjungar och anhängare sprängas i luften, för att genom en askhög med rykande blod och ruiner beteckna den tomtplats, der den gamla murknade samfundsbyggnaden stått och der man ännu i denna stund arbetar på den nya byggnaden i en bättre smaks renare stil, rest på en grund med hörnstenar, som utgöra vinsten af menniskoåldrars trägna arbete i civilisationens stenbrott. Det är från denna allmännare sida sedd, som Narcisse Rameau, framställd af hr Pousette, blir en verkligt hög, tragisk gestalt. Bakom de små passionernas spel, som upptaga förgrunden, skönja vi konturerna af ett helt samfund, hvars passioners brus når våra öron och så lätt förstås af oss, emedan det är dessa samma lidelser, dessa samma passioner, som hafva realitet i Narcisse Rameaws person och handlingar. Han har älskat och varit älskad tillbaka. De båda makarnes lif var så lugnt och så lyckligt. De voro fattiga, men hade dock nog för att lefva. Hon var så skön och han var så genialisk. Det var en huslig lyckas idyll: lugn och frid hvilade öfver det hela. Men frestaren hemsökte den sköna makan. Hon föll och blef en omoralisk konungs sköka. Narcisse var så olycklig. Förgärves sökte han i långa tider efter henne och sin frida lycka. Hon var borta, och det var så långt mellan hans ställning i samhället och hofvet. Han blef vansinnig, med stundom ljusa ögonblick. Det är franska folket, som går viljolöst omkring, sökande sin frånstulna ära, slutligen finnande den, genom en skicklig skådespelerskas tillgöranden (en allegorisk bild, som synes oss framställa, huru teatern utöfvar en förunderlig makt öfver det franska folket), i tronens närhet. Ja, den brottsliga qvinnan bäfvar ej tillbaka för planen att stöta ned från tronen konungens inför Gud vigda, rena maka, och sjelf intaga den plats denna lemnar, samt besudla den. Den vansinnige stöter ned den sjunkna, trampar henne under sina fötter och dödar henne, för att med ett förtviflans hånskratt sjelf kort derefter gifva sin gärd åt förgängelsen, i det med samma drottningen beträder konungens våning, hedern för en stund fördrifver skammen och vanäran. Det är naturligt, att en sådan roll som Narcissees, på samma gång den lätt kan föra den framställande konstnären till ytterligheter, hvilkas konseqvens är en falsk pathos, älven gifver en god skådespelare många tillfällen, att lägga i dagen sin törmåga. Hr Pousette, hvars artistiska skaplynne jemväl gerna drifver honom hän mot ytterligheterna, visste dock att på ett särdeles prisvärdt sätt undvika dessa. Hans spel innebar så stora bevis på hans beherrskning af denna roll och i allmänhet på moderation, att vi lyckönska honom dertill. Det mildare svärmeriet, de ofta förekommande utfallen af bitterhet, at verldsföraktande ironi och af ett söndrigt inre, den viljolösa medgörligheten, de våldsamt frambrusande lidelserna, allt detta kom lyckligt till sin rätt och gjorde att hr Pousettes hela framträdande var väl förtjent af det rik liga bifall, som kom honom till del. Det gläder oss så mycket mera att kunna erkänna detta, som vi, sanningen likmätigt, ej väntade oss det, på grund af vår kännnedom om hans skaplynne. Hr P. spelade äfven med synbart intresse denna roll, hvarigenom han stundom så uppgick uti den, att han höjde sig vida öfver den visst icke låga nivå, å hvilken vi annars vants vid att se honom. Detsamma kan äfven med fog sägas om ml Forssman, som skådespelerskan Doris, åt hvilken roll, som egeatligen blott är nästan en biroll, hon gat en färg, som lät åskådaren Ae AA MM ban 1) VA —