lika stadigt som er kära beskyddare, baroneten sir Robert Waldens, som är den ryktbaraste dryckeskämpe i de tre konungarikena. Sällskapet giek in i matsalen och satte sig omkring ett rikt dukadt bord. Rogers glädtighet smittade snart hans gäster, som för att ej rubba markisens sjelfförtroende låtsade en fullkomlig bekymmerslöshet. Då de höllo på att tömma en sista toast för kapten Maxwels undergång, inträdde en betjent och förkunnade markisen att en gentleman som ej ville säga sitt namn yrkade på att blifva mottagen. vägguret i matsalen slog i detsamma tolf. Markisen som blef något förvånad öfver detta nattliga besök ursäktade sig hos sina gäster, steg upp från bordet och gick in i sitt kabinett. En svartklädd man väntade honom der, stående med blottadt hufvud stödd mot kaminen. Roger qväfde ett rop af förvåning. I denne person igenkände han naboben Osmany, mannen i hvita kaftanen, som varit hans räddare vid PickGurd-kli porna. — Må ers nåd värdigas ursäkta att jag vågar inställa mig så här sent, sade Osmany. — Ah! min herre, svarade markisen, en man som jag har att tacka för lifvet är välkommen hos mig hvilken timma som helst, och för öfrigt är jag nu i gladt sällskap; jug skall presentera er för min gamle vän, Robert Walden.