nas skull, uppställa det goda, som finnes i lifvet, med sådan kraft gentemot det småaktiga, det onda, det allmänna mot det särskilda, att det förras seger genom sin egen bittre substans redan genast skimrar för åskådaren. Först derigenom erhålles nödig vis comica och drages komedien öfver från pasqvillets område till det tillåtna, det berätti gade dramats krets. Således: mästerlig teknik, men moralisk brist, för att icke säga armod, se der en generel beteckning af hvad som utmärker Moderna Vinglare och Giboyers San. I Moderna Vinglare berör förf. ett frätsär inom det moderna samfundet: pressen i det enskilda intressets tjenst och den fala pennan. Den bekanta Mirdsska processen i Paris för ett par år sedan kastade ett klart men bedröfligt ljus öfver detta elände. En djerf köpman inrättar bolag med lotvande prospekter, allmänheten köper aktier, isynnerhet som de utpuffas af organer, hvilka köpmannen sjelf eger. Affären visar sig ruinerande, allmänheten står bedragen och spekulanten har vunnit, under det hans makt som tidningsegare ännu håller skampålskandidaten uppe i samhällsgräddan. Hr Pousette hade, som Vernouillet, en dylik roll, och löste sin uppgift godt, kanske med undantag af första akten, der mantret var för sliskigt och krypandet för bjert. Hr Lagerqvist, i sin egenskap af pappa Giboyer, framställde den fale skribenten, hvars penna ständigt är färdig att säljas på auktion till. den mestbjudande. Hade förf. strängt fasthållit härvid, hade han kunnat skapa en synnerligt anslående figur, isynnerhet genom hans tragiska förveckling mellan köpslåendet och faderskärleken. Nu är denne Giboyer en tillvaro, full af motsägelser, till hvilken man ej kan i det reala lifvet finna någon motsvarighet. Detta visar sig bäst uti de konseqvenser, som ur karakterens anläggning framgå i fortsättningen, Giboysrs Son, oaktadt åtskilliga situationer af gripande dramatisk eflekt, deri författaren till Gabrielle nedlagt så mycket af sin benndransvärda talarg. Att en sådan skådespelare som hr Lagerqvist vetat göra sig till godo detta, är naturligt, hvarföre ock hans hela framträdande följts med intresse och bifall, i trots af det stundom vidriga, osköna i hans handlingar. Giboyer är ett snille, som legitimister och demokrater turvis begagna, för att skrifva deputeradetalen åt deras anhängare — tal, som väcka beundran och förmå omvända. Antingen är det så lätt omvändbara samfundet bundet vid frasens ok och således lättfärdigt, en förolämpning som förf. säkerligen ej velat uttala; eller ock är Giboyer ett verkligt snille af högst öfvervägande förtjenster — och i intetdera fallet behöfde han tillgripa likbjudarens eller teaterregissörens yrke. Frasmenniskan, sofisten vill flyta ofvanpå — snillet, af det omfång som det här kan vara tal om, låter icke dagtinga med sina ider, åtminstone icke i åratal. Giboyer är derföre, såsom nämndt, mera en fantasigestalt, än en real, ehuru intressant genom den talang, hvarmed dramaturgen framställt honom. Det är isynnerhet genom sitt eftektfulla, ehuru ofta osannolika och excentriska förhållande till sonen, Maximilien Gerard, hr Ahlström, som Giboyer intresserar. Maximilien är en ädel ung man, hvars själ skall vara ofläckad och genom böjelse fästad vid den unga Fernande, m:ll Forssman, dotter till bankiren Maröchal, hr Pousette, hos hvilken, eller rättare hos hvars fru, fru Lagerqvist, Maximilien är anställd som sekreterare och lektör. Dock synes denne unge man, som är juris utriusque doctor och således bör ega fasta grundsatser för det allmänna lifvet, för vacklande och svag i sitt förhållande till fadren. Hr Ahlström gaf en intressant bild af honom och hade isynnerhet i de erotiska scenerna en förtjenstfull framställning. Vi ha hittills icke sett denne unge skådespelare leverera! ett så genomtänkt och nyanseradt spel. M:ll Forssmans Fernande var en tilldragande företeelse, oaktadt den ovisshet, hvari åskådaren måste, liksom hennes älskare, sväfva i afseende på hennes verkliga moraliska halt, tillfölje af de anspelningar hon gör på sin styfmors förhållande till forna lektörer, anspelningar på hvilka hon grundar sitt snart ångrade förakt för den af henne omedvetet älskade Maximilien. Det kan ej nekas, att man kände sig oangenämt berörd af att höra denna unga flicka med sitt al snudda vid det moraliska träsket. Hr Pouette, som Marechal, den enfaldige men dock irelystne borgaren, hade en beau jour, isyneerhet sedan han efter de första akterna öfA As; Intraffanda avarmhatar att milla Stan IA