Teater. Moderna Vinglare, komedi i fyra akter af Emile Augier och Jules Sandeau. — Giboyeris Son, komedi i 5 akter af Emile Augier. Om någon skall kunna gifva oss en träffande bild af allt det virrvarr, som råder inom d et nuvarande samfundet, af de olika strömdrag, som möta hvarandra och vid sitt sammanträffande bilda denna malström, hvilken vill draga allt ned i sin svindlande famn, af den seberaktiga rörelse och brytning mellan de olika partierna, som bättre än något annat betecknar allt det kritiska i den närvarande stunden och bebådar märkliga hvälfningar, heta strider emellan det gamla och det nya, eller kanske rättare en kamp mellan tidens egen moderna id i all dess storhet och dess missbruk, dess svagheter — om, sade vi, vi vilja af allt detta ha en träffande bild, så kunna här ofvan angifna dramatiska stycken lemna oss den. Det är ett chaos, det är sannt, då man i minnet återskådar, hvad de vexlande sceniska taflorna upprullat för oss; men det är ett chaos, i hvilket vi tydligt skönja hvardera af de verkande krafterra, der vi tillochmed väl känna dem, ty de tillhöra det alldagiiga lifvet, och äfven för dem röna stort intresse. Det är oss jemväl tillåtet, att vid anblicken af detta chaos, låta tanken sträcka sin flygt fram i tiden. Ett chaos kan aldrig varda beståndande, det förutsätter mörker, men all tings mål är: ljus! mera ljus! — det är ej blott en hopgyttring af förut i harmoni verkande krafter, hvilka nu råkat ur sina banor och kretsa oregelbundna omkring hvarandra, ofta skärande hvarandras lopp och utan förmåga, att rätt verka och arbeta — ett chaos innebär äfven löftet om en ny tingens ordning: allt är visst öde och tomt, men Guds ande sväfvar öfver vattnet. Men hvad skall denna tingens ordning bli? God; ty, huru outransakliga än den verldsstyrande kraftens vägar äro, veta vi dock alla deras riktning. Nya former skola gjutas, i hvilka samfundet skall skicka sig bättre; nya banor skola utstakas för nya krafter; det afslappade och vissnade skall falla dödt till marken, och ur dess förruttnelse skall den nya organismen kasta sin unga, själsfriska blick ut i verlden, sjelf född till lit af den eviga idens rufvande eld och kallad att i sin ordning åter gifva verklighet och lif åt nya organismer, nya länkar i den förunderliga, den stora kedja, som utgör alltet. En hvar finner lätt, att den förf. som vill dramatiskt framställa ett dylikt chaotiskt socialt virrvarr, som det ofvan påpekade, måste välja den politiska komediens art. Också är Moderna Vinglare, såväl som Giboyers Son uteslutande tillhörande den politiska komediens område. Det skulle föra oss långt, att här inlåta oss på frågan, huruvida den politiska komedien är berättigad eller icke, huruvida det kan vara med allmän moral öfverensstämmande eller icke, att på scenen indraga och genom den dramatiska kompositionens koncentrering personifiera, i en brännpunkt sammanfatta dagens våldsammaste passioner, det rörliga politiska lifvets gestalter och förhållanden. Partiyrseln kan så lätt gifva sin färg åt hvad som flyter ur den politiske dramaturgens penna och beröfva honom det själslugn, den objektivitet, som är nödig för hvarje scenisk skriftställare, såframt det för honom gäller att skapa något verkligt skönt, ett konststycke. Angriper förf. den för tillfället starke, såsom t. ex. Åristophanes, den politiska komediens fader, gjorde, då uppviglar ban lidelserna emot de starka — lidelser hvilka kräfva som försoning hämnd. Anfaller han den för ögonblicket svage, måste hans penna vara hård och hans stämning bitter. Hans anfall gifver då endast anledning till ytterligare förtryckslust af den starke. Det är sannolikt tillfölje af denna lidelsernas inblandning, som en del af den franska kritiken — och, medgifvom det, den mest sansade och bildade — med ovanlig skärpa och strängt tadel angripit Moderna Vinglare och ännu mera fortsättningen Giboyers son.!. Vi, som befinna oss längre ifrån sjelfva skådeplatsen för de personer och situationer, hvilka förf. afsigtligt skildrar, äro i det fallet! lyckligare, att vi kunna bedöma dessa sceniska produkter ur allmännare synpunkt, utan : att vårt omdöme behöfver styckas af sjelfhysta passioner. Mycket af hvad som i Paris i