Markisen började skratta. — Verkligen? frågade han. — Ja, ers nåd. — Jag tror icke, fortfor Roger med ett småleende, att framtiden just är så hotande för mig; jag är tjugo år gammal, har två tusen pund sterling i årlig inkomst, är pär af England och öfverste vid ett af hans majestäts regementen. — Det betyder ingenting, svarade den gamla; ingen menniska är så lycklig att icke en olycka kan drabba henne. — Bah! — oOch om ni ville räcka fram er hand — — Nåväl, se här är den. Markisen drog af sin handske, böjde sig ned på stigbygeln och lade sin hand, hvit och fin som en flickas, i zigenerskans skrynkliga hand. Denna betraktade uppmärksumt och med ett begrundande utseende handens linier, iakttog en stunds tystnad och yttrade derefter: -— En stor fara hotar ers nåd! — Står det så till! — Och ers nåd skulle göra väl i att ej jaga i morgon. Den unge mannen brast ut i ett klingande skratt. — Jag kan ej inse, sade han, hvad en räfjagt kan medföra för fara! — Ofta möter den en björn, som jagar efter en räf. — Bah! utbrast markisen, sådana djur äro längese