Dal-Natha darrade, men sade intet. Presterna förde med sig lifsmedel till henne. De gingo bort i det de förkunnade att solen redan lemnat horisonten och att de nästa natt skulle återkomma. När Dai-Natha blifvit allena började hon åkalla gudinnan Mikaldg, som råder öfver kärleken, och bad henne tillåta att den sköne främlingen, Europas son, med den klara hyn och det mörka ögat finge återkomma. Hon lade ved i elden efter hvilken hon kunde beräkna tiden, och den brann upp, utan att främlingen återkom. Dai-Natha sjöng och dansade, men hennes hjerta var fullt af oro. Natten led mot sitt slut, en ugglas läte hördes på afständ. Dal-Natha förstod att det dagades. Hon slog sig för bröst och panna och vred sitt hår i förtviflan. Hennes dans blef ursinnig som dervischens, hennes sång vild och hon bemäktigades så småningom liksom af ett tungt och förderfligt rus. Plötsligt hördes ånyo samma fogelläte som hon förut hört. Hon stannade orörlig och lyssnade. Nu förnam hon äfven ett buller från den underjordiska gången upp till jordytan. Hennes hjerta började slå våldsamt och hon lyssnade med oro. Bullret blef tydligare, det närmade sig och tilltog allt mer och mer; slutligen uppguf Dai-Natha ett rop: Jean de France hade nedfallit i hålan. Han bar en dolk mellan tänderna och två pistoler i gördeln. Den unga flickan spring emot honom med öppna armar. — Ah! Du är då här, min högt älskade, sade hon,