dra och på herrarna; och från dessas rum ljuda salvor af skratt, blandande sig med dan qväfvande lukten af punsch och cigarrer. Ändtligen bjudes man af den varma och svettiga värdinnan att ,taga en smörgås, och man knuffas fram till ett bord, der den granna krokanen räcker upp i taket och der välmeningen får ersätta bristen på finhet och smak; och lemnar slutligen, då man ruckit det sista glaset och icke har något mera att vänta, den hederliga familjen med hela sitt hus i villervalla och oreda. Har wan då bär haft roligt? Jag vet ej. Men man har likväl haft en soup. Man tror sig hafva liknat ,de förnäma,, och detta efterapningsbegär, som bevisar den fullkomliga bristen på sjelsständighet, på smak och omdöme, är troligen orsaken till de många karrikatyrerna i klädsel ocb lefnadssätt. Förträffliga qvinnor af ,le demi-monde,, hvarför viljen I ändtligen ställa till soupger? Hvarför icke nöja er med edra små kafferep? Men dec är fåfängt att protestera, det återstår endast att skratta... Det finns ingen qvinna, som försakar en soupå, lika litet som det fins någon utan krinolin. ,Ung och fager, gammal, mager, alla, alla!, Och hvilka krinoliner sedan, ifrån den mjuka, fina urfjädersballongen, som sväfvar omkring den eleganta damen, till de grofva, tjocka rottingarne, som svänga kring kökspigans bastanta ben, utspännande den smutiga yllekjolen likt en fågelskrämma, ty man kunde lika lätt finna ett Aftonblad utan ,trikåkalsonger och ullstrumpor,, som en piga i Stockholm utan krinolin. Liksom man svettas och jäspar och offrar pengar på detta karrikerade sällskapslit, hvars egentliga mening och behag man aldrig anat, likså klär sig den tarfliga husmodren och hennes jungfru, båda liknande hvarandra så väl i göromål som i btist på omdöme, i den rika förnäma damens vidlyftiga, släpande kläder, som aldrig åro ämnade att vidröra annat än mattbelagda golf och sidenklädda vagnar, fladdrande kring armar, som aldrig burit annan tyngd än bukettens eller solfjäderns. För dessa vackra onyttiga damer — som lyckligtvis endast utgöra en obetydlig minoritet — hvilka tillbringa den ena hälften af dagen vid toiletten, liggande i en soffa, pratande eller läsande, och den andra hälften på en bal, för dem är denna drägt passande, den är förtjusande, men illa ser den väl ut på dessa arbetsamma, vördnadsvärda qvinnor, som antingen på torgens eller gatornas smuts släpa sina kjolar, eller ständigt sätta fast sina yfviga krinoliner mellan barnens vaggor eller kökets alla inventarier, och med sina fladdrande klådnings-ärmar, spetsar, band och hvad det allt heter, sopa dammet af sina möbler, skumma grädden af sina mjölkbunkar och trängas och knuffas med sina pigor i sina små trånga rum. Hvarför begriper man icke eller vill icke begripa, att ingenting är vackert, som icke är passande, och att en malplacerad elegans faller pladask i det löjliga? Fåfängt! Hvar och en ler åt sin granne, men släpar sin egen kjol i smutsen och puffar fram sin krinolin i den mest äfventyrliga trängsel, på ett verkligen ,0obegripligt och outransakligt sätt,, som förtjenar beundran och bevisar sanningen af att ordet ,omöjligt, icke finns i qvinnans lexikon. Huru skall väl en efterverld kunna förklara underverket af att våra nu lefvande qvinnor kunnat sköta sina barn, sitt hus, sina yttre och inre bestyr, med sina ben ständigt omgifna af en stråltrådsbur, och sina händer sysselsatta att hålla de långa kjolarna tillräckligt uppe för att kunna fly ta sina fötter; troligen skall man finna det lika omö ligt och lika besatt, som den kinesiske soldatens mundering i krig, då han är försedd med tofflor, parasoll och lykta! Hvad oss karlar angår, så ega vi intet annat val än att likt Erik Böghs riddare trotsa både ,krumstal och spira,, om vi det förmå, men ödmjukt resigners för soup6terna, och ställa oss, icke under ,toffeln, son han, men under — krinolinerna. (N. D. A.)