Richard Stedt. Jag vet icke om någon, liksom jag, har erfarit i att det i barndomen ofta händer oss att vid ljudet afi ett nytt ord, som träffar vårt öra, fantasien framställer en bild eller ett begrepp innan vi fått eller uppfattat den riktiga förklaringen öfver ordet. Dettahbe-AF grepp i all sin orimlighet hänger sedan fast med en 1 envishet, som hvarken är eller eftertanke kunna helt och hället besegra. s På detta sätt har jag fått den mest bestämda afvoghet emot souper. Jag var en liten parvel på fyra eller fem år, då jag en gång fick följa med min sköterska, som gick att helsa på sin moster, hvilken var hvshållerska någonstädes i ett förnämt hus i Stockholm. Just som vi skulle stiga uppför en lång och skum trappa, når ett häftigt buller våra öron. en ström af orent vatten störtar emot oss, jag ryckes hastigt upp på armen af min omtänksamma följeslagerska, som knappt kan frälsa sina egna ben för ett strax derefter i full fart nedrullande ämbar, som, i sällskap med äggskal, korkar och skräp af alla slag, hoppar ifrån trappsteg till trappsteg och stannar med en skräll i nedra förstugan. Ett virrvarr af häftigt vexlade ord och skrattsalfvor, samt äsynen af en karl, som — bärande tvenne långa trälister, fullsatta med små ljuspipor af bleck — under skratt besvarade de högljudda och vredgade förebråelserna af en jungfru med tofvigt hår och uppfästade kjolar, dertill i halfmörkret förvirrade och förskräckte mig. Karlen sprang förbi oss, skrällande med sina bleckpipor, och på sköterskans fråga efter sin moster, som hon sökte, svarzde den våta och förargade jungfrun: — Hon är sjuk, vi ha mycket brådtom, vi ska ha soup. — Åtminstone uppfattade jag endast dessa ord, hvarvid ordet fsoup, som var mig alldeles nytt, ensamt fästes i mitt minne, såsom en förklaring öfver den förskräckelse jag nyss rönt. Jag trodde mig hafva bevistat en soups i trappan och ansåg det således som en särdeles märkvärdig och obehaglig händelse. Inkomna i hushållerskans rum ser jag en gammal, mycket skrynklig och blek qvinna i nattkläder, sittande i en säng, sysselsatt med att plocka en stor kalkon, hvars styfva, dinglande ben och blodiga hufvud väckte min förvåning och rädsla lika mycket som bushållerskans eget skröpliga utseende. Jag hade aldrig förr sett en så gammal person, och då hennes knotiga och torra fingrar refvo bland de ruggiga sjädrarne på den balfmurkna fågeln, tycktes mig att både kalkonen och hon sjelf egentligen voro grafvens rättmätiga egendom. Äfven här uppfattade jag af samtalet endast det ofta upprepade ordet soup, och detta ord har allt sedan i min föreställning förenats med kullstjelpta diskämbar, onda pigor och halfrutten fågel. Jag frågar om man väl under dylika ideforbindelser kan finna soupter angenäma. Det var visserligen Åle revers de la medaille, på hvilken jag fick kasta en blick, men äfven dess framsida har sedan synts mig föga lockande. Och ännu i dag förekommer det mig såsom oundvikligt, att steken skall plockas af en sängliggande qvinna och diskarna skola kastas utför trapporna vid tillredelserna för en soup6. Jag har äfven sedan funnit, att liksom ingenting är nytt under solen, så är heller ingenting omöjligt, ty det finns icke flera nyanser i regnbågens skiftningar, än det finns grader och olikheter i soupåer. Jag är nog lycklig eller olycklig, att kunna bestämma en mängd af dessa fatala tillställningar, der man tycks hafva samlats för att öfva sig, uppmuntrade af hvarandras exempel, i konsten att bära ledsnadens och overksamhetens olidliga plåga, utan grimaser och klagoljud; likt den spartanske yngligen, med räfven under kappan, och i min otålighet och trötthet under en sömnig konversation, har jag ofta varit färdig att önska räfvens tänder i min mage, snarare än den förkrossande tyngd af ledsnad, som förlamat min själ och mina ben, så att jag till och med förlorat kraften att rädda mig från stället. Hvilka karrikatyrer på den ursprungliga meningen dermed äro icke soupcer! Den finhet, den ledighet, det behag, den qvicka och lifvade konversation, som utgöra sällskapslilvets blomma, som äro dess vilkor och orsak, hvar finnas väl de? I dessa matta och triviala samtal, i dessa stela figurer, dessa sömniga fysionomier, som matlukten först kan lifva, hvar finner man glädje och lif? Hvarför äro de här? Hvarför? Jag skulle önska att ett pris sattes på besvarandet af denna fråga; det vore interessunt att få reda på den hemliga makt, som radat app denna mängd af damer, hvilkas hela nöje tycks bestå uti att granska hvarandras toiletter, och i de tysta anmärkningarna om de alltid upptäckta konstgreppen med en ändrad klädning, en coiffur, som i går hade röda, i dag blåa blommor, men som likväl känns igen af sina skarpsynta och öfvade granskarinnor, hvilka dock sjelfva sitta i en ljuf säkerhet att fullkomligt halva dolt sin egen behändighet i detta fall. Och de gamla fruntimren sedan, med blottade halsar, knotiga eller svällande af fett, med blomsterruskor i pannan, härmande ungdomens drägt, som missprydde der så grymt! Hvar och en af dessa hederliga fruar. som i sitt hem hafva det mest vördnadsvärda och passande utseende, sitta nu här i en fruktansvärd rad, vanställda af trötthet, sömn och sin smaklösa klädsel, stridande att sammanhålla sina käkar, som de nervösa gäspingarna oupphörligt vilja skilja åt, och fåfängt sträfvande att upplifva sina slocknade lifsandar med några likgiltiga frågor och svar till sina olyckskamrater. Och detta är likväl endast de gamla fruarnas normala tillstånd på en soup; kommer nu härtill en för — djupt instucken hårnäl — på hvilken hela coiflurens existens hvilar och som derför icke kan rubbas, om det äfven gälde lifvet — en aggande knappnål, som icke kan kommas åt, eller en värkande liktorn i en trång sko, då tycks mig att den arma varelsen borde kanoniseras för sitt lidande. sOm en gammal qvinna dör, icke är det af ålder eller derför att hon lefvat länge nog. Nej, det är derför utt hon bar ledsamt; roa henne blott, och jag losvar er att hon skall aldrig do, säger Alphons Karr Likväl tror jag att han lofvar för mycket. Soupe. erna, dessa oemotståndliga nöjen, skulle ju annars göra dem odödliga. Häromdagen dog likväl en gamma fru, sedan hon bevistat fjorton soup6er å rad; hon skullt just kläda sig till den femtonde, då döden hastigt ryckte henne ur nöjets armar Stackars gumma, bennes oförmodade ändalyckt ble det enda lifvande samtalsämnet på den försummade sou pen, det blef hennes tröst! Jag har nu talat om de högre graderna af soupen Ann man daetf har ledgamt. men sedan kommer soupGt