EELE—— Fran Utlandet. Å Joniska Öarne pågår för närvarande ett förstörelseverk, hvilket är med allt skäl värdt stor uppmärksamhet, emedan det åter lägger i Jagen att nu för tiden den starkares rätt öfver den svagares är ett ännu icke bortskaffadt faktum. I Östern, öfver hela Grekland, mullrar det starkt och en bitter harm har intagit folket mot England, som af enskilda intressen och courtoisie för det giktsjuka Österrike beröfvar Grekland ett vigtigt värn, genom ned rifvandet af de starka betästningarne å Korfu. Alldenstund denna handling, deri Englands egoism åter framträder i sin ohöljda nakenhet, är af en icke ringa betydelse och vigt i våra dagars historia, skola vi här lemna en korttattad redogörelse för dessa befästningar å Kortu, hvilkas förstörande ökar den rad at handlingar, som under ett sekel kastat allt bredare skuggor öfver det stolta Albions namn. Korfu, denna ryktbara ö, hvilken i närvarande stund åter drager till sig hela verldens uppmärksamhet, upptager i södra delen af Adriatiska Hafvet den smalaste biten af den kanal, som bildas af denna stora Medelhafsbugt. Skiljdt från Albanien genom ett sund, omkring sex franska mil bredt, är det söndradt från italienska stranden genom ett vatten af 18 franska mils bredd. Fyratiofem lieues långt, 8 bredt, omgitvet af små öar, hvilka skydda dess inlopp, erbjuder Korfu, såväl genom sitt läge som sin yttre form, en strategisk punkt af den största vigt. Likt en afskärningspunkt mellan östern och vestern, skyddar Korfu inloppet till Adriatiska Hafvet och beherrskar fullkomligt det Joniska Hafvet, hvilket måste passeras af alla de fartyg, som underhålla den grekiska Orientens handel. Korfu har också, sekel efter sekel, varit föremål för åtrå af den för tilltället beherrskande makten. De första, som, efter att hafva bemäktigat sig Korfu, började sätta det i försvarstillstånd, voro grekerna vid tiden för peloponesiska kriget omkring år 404 f. Chr. På grekerna följde romrarne, hvilka gjorde förhuggningar i klipporna vid hamnen, utanför hvilken de uppförde några verk; men af grekernas och romrarnes arbeten återstår nu ej mera än minnet. De första befästningar, man kan följa, bestå af en mur, försedd med murade torn, hvilken påbörjades af konungarne af Neapel, men fullbordades af venetianarne. Historien anför, att vid denna tid, år 1420, då öboarne frivilligt ställt sig under Venedigs beskydd, den första guvernör, som regerade i republikens namn, Marino Molipiero, åsatte en frivillig skatt af 2 proc. på inoch utförselvaror, och att inkomsterna af denna skatt till stor del användes till att återställa de gamla befästningarne och uppföra nya. Häraf följer, att de första vigtigare befästningar, som Korfu haft och af hvilka ännu en del står qvar, blifvit uppförda med Korfuboernas egna penningar. Efter 1460, då den turkiska invasionsvågen från Konstantinopel hotade att ötversvämma allt i Europa, utanordnade Venedig, sedan Neapel och påfven, samtidigt med att de skickade hjelp åt den ryktbare Scanderbeg, som i Albanien stred mot Mahomed II, it Korfu stora penningesummor och ditsände artilleriofficerare, hvika skulle ha i uppdrag att af ön göra vesterns längst framskjutna fästning. De verk, som då uppfördes, måste ha varit starka, eftersom historien lär oss, att de nejdade kejsar Barbarossas invasion. Denne örfärlige eröfrare gjorde af hela ön en hög uiner; men han kunde ej bemäktiga sig Korfu. Efter denna belägring voterade den oniska republiken subsidier åt landtsolket och 2 A an nu ckatt n2 taaane milla Inna få