stämmande med danska regeringens löften af 1851 och 1852, att icke inkorporera Slesvig. Skulle Danmark ej vilja härpå ingå, föreslå Österrike och Preussen att Slesvig besättes, som pant, tills Danmark hållit sina löften. Mot detta förslag uppresa sig småoch mellanstaterna, af hvilka några fordra, att Slesvig och Holstein genast skola med våld tagas och gifvas åt deras laglige arftagare, augustenborgaren, andra, att arfsföljdstrågan i alla händelser först bör af förbundsdagen afgöras, hvad angår Holstein, och augustenborgaren der insättas i sina ärfda -rättigheter, och först senare den slesvigska arfsföljdsfrågan tagas om hand. a Mellanoch småstaterna frukta, att Österrike och Preussen endast vilja begagna Slesvigs besättande till en förevänning, för att indraga större truppmassor i Holstein, på grund af deras delaktighet i londonerfördraget utjaga augustenborgaren och med vapenmakt undertrycka upproret i det uppviglade hertigdömet, samt sedan på diplomatisk väg åstadkomma en kompromiss. Danmark å sin sida kan ej ha mer än ett svar att gifva: Vi ha utrymt Holstein emedan det är ett tyskt förbundsland, till Slesvig har Förbundet ingen rätt, Slesvigs rätt skall med lif och blod försvaras. Danmark måste nemligen se en stor fara deri, att Slesvig skulle besättas af de tyska trupperna, ty med dem skulle ovilkorligen upproret draga in i detta hertigdöme och kan. ske äfven snart augustenborgaren infinna sig, De båda tyska stormakterna skulle ha alltför mycket intresse af ett Slesvigholstein, för at icke böja sig inför ett sådant faktum. Nu beror på hvad Förbundsdagens majoritet beslutar. Många tecken antyda, att del ej länge skall aflöpa fredligt inom Tyskland: dock förtjenar det anmärkas, att Preussen står färdigt inkasta stora truppmassor i Holstein, för att måhända forcera Rendsborgspositionen Kanske afgöres i denna stund frågan om krig eller fred. —k—AäA—..—— —-X — — r.——7 —X—-;;.-—-rxv.