Det är ju ändå det onödigaste i verlden att fundera på en sak, som aldrig kan komma i fråga! Det är dumt att så der låta sina tankar fara omkring med ens sinne, till idel fantasteri. Kan jag då ej hitta på något klokare att tänka på denna vackra morgon, sade Herman helt förtretad, och företog sig att med uppmärksamhet betrakta nejden; men snart glömde han den åter och var fullkomligt i de förra tankarne åter, Dag efter dag förgick. och allt:d fann Herman något skäl hvarföre han dock borde stadna ännu en dag. En morgon, när han inträdde i det vanliga sällskapsrummet, fann han ingendera af fruntimren der. Han nedsatte sig vid sybordet för att vänta. Augustas arbete låg der, hon hade således redan sutit här, ehuru hon nu för ögonblicket var borta. Han visste ej rätt hur det kom sig att han fann ett nöje uti att taga uti det tyg hon nyss hade arbetat på; han lyftade upp det och betraktade det så noga, som om det gällt att granska arbetet. Med detsamma varsnade han ett papper som neddragits från bordet med tyget. Han tog upp det, för att åter ditlägga det och igenkände nu sitt eget bref till frun i huset, hvilket han ofta ihågkommit och, icke utan en viss tillfredsställelse, trott ligga på sjöbottnen. Att Aupusta läst brefvet var gifvet. Likaså att hon nu kände testamentet, och att hon skulle finna sig på det bögsta förolämpad. Hurn skulle väl en flicka, om än så mild, så huld som Augusta, huru skulle hon någonsin kunna förlåta den skymf Herman gjort henne. då han gett henne korgen. Och om än hon kunde förlåta, aldrig skulle hon dock kunna älska, aldrig ge sin hand åt den som så djupt förolämpat henne; och han visste, han kände nu att han aldrig skulle finna sig lycklig utan henne. Det föreföll honom som om han hade gått i sömnen, som om han legat under inflytelsen af någon elak trollmakt, då han afsagt sig hennes egande. Han kunde knappt tro att han verkligen handlat så orimligt. Betagen af oro, lemnade Herrman salen, ock gick ut till trädgården, der han med stora as eg vandrade fram och åter. Hastigt, i det han vände omkring en häck, stod han inför Augusta, som rodnade och drog sig litet tillbaka. 4Augusta, bad Herman, ÄÖfly icke för mig. Och dock kan jag icke undra öfver att du vredgas. Hurn har det olycksbrefvet kommit hit? En bonde hemtade en plånbok, som han hittat på sjöstranden och hemtade den hit. Brefvet låg deri. Jag olycklige, huru hårdt straffas jag ej nu för min dårskap, mitt högmod — jag vet ej sjelf hvad det var. Sjelf har jag sålunda bortkastat alla anspråk på lycka och sällhet. Jag har förverkat allt hopp, det du någonsin skulle kunna vilja gilla min fars plan för min framtida sällhet, som jag i min fåvitskhet, så blindt misskänt. Augusta, du kan aldrig förlåta mig! Icke är jag ju ledsen på dig, sade Augusta med låg röst. Mera skäl att bli stött hade det varit, om du velat ha mig till hustru för att rädda dina penningar. Välkommen tillbaka, käre Herman. Nå har lyekades resan ?4 Förträffligt, utomordentligt, gudomligt. Du vet ej min lycka: Augusta har gett mig ja. Jag längtar att så visa dig henne, hvad hon är söt, hvad hon är älskvärd. Du kan ej tänka dig hur behaglig hon är. Jasä, jaha, kära bror. Jag tänkte nästan så, att du skulle återkomma med ringen, när du reste med korgen.