samt stämdt för danskarne. Godsegare och bönder dela denna känsla. Det är ett parti, som styr hela rörelsen och organiserar genom sina agenter och komiteer alla demonstrationerna. Om än icke flertalet af holsteinarne kan sägas vara stämdt till förmån för Danmark, känner man sig dock icke olycklig genom förbindelsen; de flesta önska mest lugn, och den stora nationala rörelse, som dock är mera skenbar än verklig, eger mera rum utom IIOIstein än hos dem, den närmast rörer. Angående det engelska förslaget till en konferens och förbundsdagens ställning dertill läses i en tysk tidning: Enigheten inom de tyska mellanstaterna visar sig äfven på ett afgörande sätt gentemot den af England intagna positionen. Vederbörande gesandter vid Förbundsdagen hafva nemligen, enligt hvad vi från god källa erfara, fått tillsägelse att på det bestämdaste afvisa det engelska förslaget om en konferens, och af flera vederbörande regoringar lägges samtidigt vigt deruppå, att man formelt måste bevara tyska förbundets värdighet emot det sätt, hvarpå England uppträder. Af Österrike, och sannolikt ätven af Preussen, agiteras för det engelska förslaget: men utgången af den sista omröstningen vid förbundsdagen, angående andragandet om, att uppmana hertig Fredrik lemna Holstein, låter med bestämdhet vänta, att majoriteten äfven i fråga om konferensen skall vara på mellanstaternas nationala politiks sida. Det vill synas som att England icke kan bereda framgång åt sitt bemedlingsförsök, den föreslagna konferensen, hvilken Sverige säges hafva medgefrit sig vilja bevista 596 damer i Kiel hafva till angustenborgarens gemål, Ilerzoginn Adelheid von Schleswig-Holstein, afsändt följande ej litet svulstiga adress: Allerdurchlauchtigsta hertiginna! Allernådigaste furstinna! I den förhoppning, att Eders Höghet nådigst skall tillstädja det, våga undertecknade gifta och ogi ta qvinnor i Kiel på detta sätt bringa Eder vår hyllning. Våra män ha vågat uttala sin hyllning för H H. Hertigen, och huru lyckliga skola vi icke bli, om ni, höga fru, buldrikt vill emottaga uttrycket af vär vördnad och kärlek, som klappar så lifligt och varmt i våra hjertan för vår furstinna! E. Höghet har ännu icke lärt känna H. H. hertigens arfland eller dess innevånare. Ni har icke kunnat lefva de tunga åren efter 1848 tillsammans med ert folk, slesvigholsteinarne, men ni skall hafva delat eder höge gemåls förhoppningar och, såsom vi säkert tro, redan känt deltagande och kärlek för edert arflands öde. Men då är det äfven vår heliga pligt, att, så mycket vi förmå, gifva denna kärlek ett förhöjdt lif, och huru kunna vi göra detta bättre än genom att förklara, att vi bevarat hoppet och kärleken, och nu med glödande hänförelse och den fullaste, renaste tillgifvenhet motse det dyra herrskarehus, som Herran så nådigt lofvar att skänka oss, och att vi alla betrakta denna gåfva — vårt höga rättmätiga herrskarehus och med det befrielsen från ett tungt främmande välde — såsom den dyrbaraste af alla skänker. Vi kunna och böra icke som mannen strida, men vi kunna bedja, välsigna och bevara troheten; och derföre våga vi äfven, i en stämning full af det gladaste hopp, i djupaste vördnad uttala för vårt hög ärade hertiginna och hela hennes hus de varmaste önskningar om seger vid det nya årets början. — :n