— Verkligen, ers nåd? — Och jag vill berätta er det, hvilket skall göra vägen mindre lång. — Jag lyssnar, ers nåd. — Föreställ er, att jag under åtta dagars tid älskat en zigenerska, hvilken tog mig för en zigenare. — Åh, ers nåd, det der är ju en fantastisk saga. — En afton fick jag det infallet att gå till Kings Bench. — Jag känner till stället, sade Bolton, som erinrade Big att der ha tillbragt sex månader för att undvika sina fordringsegares förföljelse. — Jag hade förklädt mig till en man af folket; jag hade svärtat mina händer och mitt ansigte något, och jag rökade som en matros. Jag ville på nära håll se denna vår engelska befolknings gyttja. Denna afton var samlingen föga talrik. Tvenne zigenare voro närvarande, hvilka tillkännagåfvo att deras arfprinsessa skulle gifta sig med en karl af zigenarnes adel. Af de båda zigenarnes samtal kunde jag sluta till att de förlofvade icke förut sett hvarandra. Mannen hade direkte kommit från Frankrike för att gifta sig med deras arfyrinsessa, som aldrig lemnat London. Det var vid Kings Bench som brölloppet skulle stå, samma afton som fästmannen anlände. — Och är prinsessan vacker? frågade jag en af zigenarne. — Så vacker, svarade man mig, att den skönaste och hvitaste lady bredvid henne blott är såsom ett återsken af månen. — Detta svar, fortfor guvernören, retade min nyfikenhet. — Hvar