— Men, min kära Bolton! utropade guvernören, skola vi då tillbringa hela natten med att irra i denna öken? — Jag fruktar det, ers nåd, svarade Bolton. Guvernörens häst hade blifvit skrämd och skiljt honom från hans eskort. Bolton var den ende som ej lemnat honom. — Jag dör af hunger och törst mumlade lord Asburthon och jag känner att min häst börjar svigta under mig ... Hvar djefvulen äro vi? — Jag vet ej precist, men jag skulle vilja hålla vad att vi äro mer än tio mil från Calcutta. Bolton betraktade stjernorna och sökte orientera sig. Plötsligt höll han inne sin häst. — Hvad gör ni Bolton? frågade guvernören. — 8e dit nedåt, ers höghet; märker ni ej något svart som rör sig der. — Det är ett träd som böjer sig för vinden; det finnes ingen menniska med en dylik växt. En mensklig röst vederlade likväl guvernörens åsigt. Denna röst, rå och hväsande, en verklig stentorsröst, ropade på engelska. — Jean, Jean, hvar är ni herre? — Pardieu! utropade Bolton, vi äro räddade, ers herrlighet; jag igenkänner denna röst. Det är jätten Simson. — Hvem är Simson? — En af Londons zigenare, transporterad till Indien. — Jean! Jean? återtog kolossen i ömklig ton. Föregående natt, till en början vägledd af Jean de