Det oofterrättlighetssystem, som nu eger rum måste, till följd af bjudande skäl, förändras Säsom grundsats anse vi borde antagas, at icke, såsom nu, militärer företrädesvis tillsär tas och posttjenstemän blott undantagsvis utan tvärtom, att posttjenstemän företrädesvis och militärer blott undantagsvis utses. Detta som regel. För genomförandet af ett sådan system påkallas egentligen ingenting anna än en karaktersfast och beslutsam, för saker allvarligt nitälskande högste chef för poststyrelsen. I första rummet böra några grundreglor, tillämpliga för olika postkontor och olika anspråk, kunna uppgöras, och i andra rummet bör chefen göra sjelfva befordringssystemet till en lifsfråga, hvaraf hans eget qvarblifvan de beror. Det befordringssystem, som nu fortgår, vittnar tydligt om, att generalpostdirektören sjelf parlamenterar allt för mycket med sin pligtkänsla. Ännu en tidskrift. Af tidn.Wäkta. rens senast hitkomna nummer öfverraskas vi med den nyheten, att härstädes börjat utgifvas en ny teologisk tidskrift med titeln Witnet (Sanningsvittnet?). Utgifvaren är teologie adjunkten vid Upsala universitet O. F. Myrberg, förut ej särdeles lyckligt känd som samvetsgrann stridsman i kampen mot Åotrosläraren Ignell. Witnet synes afsedd att bli en polemisk tidskrift, hufvudsakligast uppställd för bemötande af otroslitteraturen på platsen och särskilt hr Warburgs Svensk Månadsskrist-Vi skola med snaraste komma tillbaka till Witnet, hvilket vi förutspå ungefär lika långt lif härstädes som kand. Ekmans nyligen afsomnade, krasst ortodoxa Theologisk Månadsskrift. — Strid väntar emeliertid och ej skola, hoppas vi, de nyare idgernas försäktare svigta i kampen mot hela den lärda teologiska apparaten. Öfficiel förklaring. Posttidningen förklarar nu, att Aftonbladet haft orätt, då de tolkat dess förut afgifna ÅCommnniquG6, som att svenska regeringen skulle betrakta den nya grundlagen för Danmark och Slesvig som ett steg till Slesvigs inkorporation. Posttidningen säger: Uti den åsyftade artikeln säges, att om Danmark nu af Tyskland angripes, är ett af skälen dertill att omförmälde grundlag anses som ett steg till inkorporationen; och att den sålunda blifvit ansedd, åt minstone af de tyska makterna, lärer Aftonbladet hvarken kunna eller vilja bestrida. Vi glädja oss åt denna förklaring, hvil ken tydligt innebär, att svenska regeringen icke anser novembergrundlagen som en inkor poration eller med samma som ett löftesbrott, och vi hoppas att A. Bl. genom sin franska veckorevy skall göra förklaringen så allmänt bekant som möjligt äfven i utlandet: Vår ståndpunkt är genom densamma blitven på nytt klar. Sveriges politiska ställning bedömes i en öfversigt af 1863 uti Kölnische Zeitungsålunda: Sverige blickade på Finland och Polen. Dess krigsoch eröfringslystne konung Carl XV har hittills hållits tillbaka genom en lugnare stämning hos nationea och hans minister grefve Manderström. Han utbytte besök med konung Fredrik VII af Danmark, men oaktadt långa och ifriga förhandlingar, har ännu ej det förbnnd kommit till stånd, hvarigenom Sverige skulle förbinda sig, att med 25,000 man försvara Eidergränsen. Sve rige ogillar isynnerhet den nya danska grundlagen af d. 18 november (!?), genom hvilken Danmark kränker sina angående Slesvig ingångna förpligtelser. Virrvarret i Danmark gifver Bernadottes efterföljare, hvilka redan bära de tvenne nordiska kronorna, förhoppning om, att dermed äfven förena den tredje. För öfrigt gå Sverige och Norge framåt i sina inre förhållanden. Carl XV:s yttre politik är isynnerhet riktad på en nära anslutning till Frankrike, ingen var mera bereud; än han, att i egen person infinna sig på pariserkongressen, och så snart svenskarne inskeppa sig, för att hjelpa Danmark eller, om tillfället så bjuder, borttaga (!!) det, kan man vara viss om, att för svenska armeen en reserv om 700,000 man står redo någonstädes. Utnämningar. K. M:t har förordnat ordf. i Sundhetskollegium, generaldirektören m. m. M. Huss till ordf. i direktionen för det gymnastiska centralinstitutet, och till ledamöter i samma direktion: exped. sekreteraren A. L. Nordvall, majoren i artilleriet grefve G. A. Adlersparre, samt professorn vid Caro