jag hört tillkänna att skatten är bevakad, och jag är tillräckligt modig för att vilja ensan blottställa mig för faran vid dess eftersökande Jean de France gick beslutsamt fram till busken, skiljde grenarne åt och såg ett hå liknande ingången till en räfkula, bra nog trångt men likväl ej trångare än att en menniska kunde passera igenom. Detta hål gick ej alldeles lodrät nedåt, utan bildude åt ena sidan med jordytan en spetsig vinkel. — Framåt! mumlade ynglingen, och må zigenarnes gud skydda mig! Han kröp nu ned i hålet der det var mörkt som i afgrunden. Lutningen nedåt var så stark att Jean de France måste haka sig fast med händer och fötter för att hålla sig uppe. Han hade sin dolk mellan tänderna. — En annan än jag, tänkte han, skulle säkert låta afskräcka sig af vägen; men Jean de France är adelsman! Han fortfor att glida ner; men plötsligt höll han sig stilla. En ljusstråle träffade hans ansigte på samma gång som en välljudande stämma nådde hans öron. Denna röst som han ännu hörde på afstånd tillhörde en qvinna, hvilken framsade en indisk sång full af obeskriflig vemod och behag. Jean de France lyssnade. (Forts.)