Jean de France syntes öfverväga. — När vi höra tlojtbläsaren komma, sade han, så följa vi efter honom. — Nå än sen? — Du går ungefär hundra steg efter mig. — Tyst! hviskade Simson, i det han böjde sig mot marken. Jean de France lade örat intill jorden och förnam snart ljudet af fotsteg. — Du vet, yttrade han sakta, att jag förvillande likt härmar en ugglas läte? Nåväl, blif qvar här tills du får höra detta läte och sätt dig då i rörelse, i den riktning du hör det komma ifrån. — Det är bra! svarade Simson Jean de France började nu krypa i det höga gräset och stannade då han hunnit till randen af eu öppen plats i skogen. Der började han se sig omkring. En hvit gestalt som rörde sig vid foten af ett träd tog snart hans uppmiirksamhet i anspråk. Ynglingen igenkände de brahminska presternas drägt. — Det är brahminen som väntar, tänkte han. Efter några minuters förlopp varseblef Jean de France en grå gestalt som nalkades detaställe der brahminen väntade och igenkände i honom en annan prest, densamme som brukade spela flöjt och tamburin på Calcuttas gator. Då den grå gestalten kom närmare den hvita, tog den sistnämnde två steg till hans möte. Ligenoren lade nu örat intill marken och lyssnade.