förlorade brahminen ur sigte, men hörde ljudet af hans suabba steg. Nu förde han händerna till munnen och frambragte ett ljud så likt ugglans, att presten ej lemnade någon uppmärksamhet deråt, utan på samma sätt som förut fortsatte sin väg. Det var den öfverenskomna signalen med Simson. Jean de France följde brahminen, under det han sade för sig sjelf: — Hans lopp är alltför hastigt, för att det skulle kunna räcka länge. Jag skulle kunna svära vå att skatten, ligger dold under templet Sivahs ruiner. Skymning hade efterträdt månskenet, men det var de indiska nätternas ljusa skymuing, och de ofautliga pelarne och höga, med inskri tioner och hieroglyfer betäckta mur rarne af det indiska templet syntes afteckna sig mot horisonten. Då brahminen kom närmare ruinerna saktade han sitt lopp ; Jean de France deremot påskyndade sitt, och snart; såg han brahminens hvita klidnad under tem lets pelargängar. Ynglingen hade i sin ordning smugit sig fram til ruinerna och krön nu fram på händer och fötter, hållande dolken mellan tänderna samt stannade när han såg brahminen stanna. Denne satte sig nära en ofantlig buske och började med en vildes färdighet gnida ett par torra trädbitar mot hvarandra. De togo snart eld och han kastade dem då midti en buske af lianer och torra grenar. Jean de France trodde att dessa skulle råka i brand,