— Hvad för du med dig, min broder? frågade den hvitklädde brahminen. — Två påsar med rupier, broder, svarade flöjtblåsaren. — Git hit och gå härifrån! Må de gudar som vaka öfver Indien ledsaga dig på din väg. Flojtblåsaren lemnade brahminen två påsar med guldmynt; derefter föll han jå knä, kysste sållen af brahminens klädnad och vidrorde marken med sin panna. — Gå, upprepade brahminen, och ve dig om du ser dig tillbaka. Flöjtblåsaren reste sig upp och gick derifrån samma väg han kommit, i det han, eniigt brahminens uppmaning noga aktade sig för att vända sig om. Jean de France låg orörlig och släppte ej den hvitklädde presten ur sigte. Denne qvarblef länge sittande på samma ställe, utan tvifvel vintande tills flöjtblåsuren hunnit uflägsna sig. Slutligen reste han sig upp och tog några stog mot norr. Jean de France andades våldsamt. — Djefvulen är på min sida! yttrade han. Också började månen försvinna bakom horisonten, och vinden kom ifrån norr så att den förde till Jean de France ljudet af brahminens steg, under det den deremot hindrade den sistnämnde att höra zigenarens. Gående långsamt i början påskyndade presten småningom sina steg. Efter att i början ha krupit, tvingades snart ynglingen ntt springa. Månan försvann nu helt och hållet. Jean