kra vallgrafvar, och det gör menniskovännen godt inda in i själen att se med hvilken glädje både gosar och flickor begagna sig af det nu gifna tillfället ut riktigt njuta af den både nyttiga och nöjsamma kridskoakningen, hvartill isen i vallgrasvarne fö:erädesvis begagnas. Men andra personer hafva äfven börjat begagna samma is till ett annat ändamål. De ugga nemhgen långa rader af hal med cirka två ots diameter för att derigenom ,stånga ål hvilka ål de sedan lemna, utan att på något sätt hvarken äcka eller annars utmärka dem. Dessa hål äro ganka farliga giller, hvarigenom Ran lurar på den skridkoåkande ungdomen. Visserligen kunna de undvika lessa lömska falluckor då de se dem, men icke allid se de sig så väl före i sin yra glädje, helst när le täfla i kapplöpningen, eller i hast behöfva vika ir vägen för hvarandra; och sedan skymningen inorutit är det alldeles omöjligt att skilja dessa hål. som kanske blifvit ofverdragna med en svag isskorpa, fran de säkra ställena. Härigenom medföra dessa små vakar en stor fara för den skridskoåkande unglomen: ty skulle någon falla i en sådan vak, hvilket u lätt kan hända, så, om han icke kommer ned med nela kroppen, är det dock klart, att han, med den hatighet han under skridskoakningen har, måste stöta benen så våldsamt mot iskanten att de ofelbart krossas; och detta är till och med farligare än ett kort lamntag af den kalla Ran. Ins. ville derföre ödmjukligen bedja dem, som hellre stånga ål än gå på skridskor, att de med denna sin sysselsättning förflytta sig till sådana platser som äro mindre besökta af den skridskoåkande unglomen. Ty har, genom deras sorvallande, olycka en sång skett, så kunna hvarken de eller någon annan lntergifva åt sörjande föräldrar deras förlorade barn, ller åt en yngling som brutit benen af sig ätergifva förmågan att genast gå. Om Red. af Göteborgs-Posten införde ofvanstånde lilla uppsats, tror ins. att många af de i vallgrafvarne skridskoåkande ynglingar, och kanske äfven deras målsmän, skulle blifva redaktionen tacksamme derföre. RR ee