Ynglingen vände sig om och mötte med sasthet gentlemannens blick, under det att den äldre zigenaren bugade sig djupt och helsade. — Jag är stolt, svarade ynglingen, emedan jag har rättighet att vara det. Han ville fortsätta sin väg, men sir Robert hejdade honom med en åtbörd. — Min vän, zigenare, yttrade han, jag är hvarken en konung Georgs officer eller en af de parlamentsmedlemmar, hvilka låtit förjaga dina stamförvandter från London, och det vore orätt af dig att tillbakavisa en tjenst. Emedan din kamrat är trött, så må han gifva mig flickan, jag kan utan svårighet hålla henne framför mig. Sir Robert talade uppriktigt, och hans röst egde ett intagande behag. Den unge zigenaren, som vandrade med nakna fötter, en dålig bössa hängande öfver axeln och en dolk i gördeln, kände sig besegrad af denna enkla hjertlighet. Den lilla flickan, öfverväldigad af trötthet, betraktade med halföppna ögon ömsom ryttaren och hans häst. — Nå! sade sir Robert, i det han vände sig till den som den unge mannen kallat Nathaniel, gif mig ditt barn och säg hvar jag bör aflemua det, då jag kommer fram till Calcutta. Nathaniel såg på den lilla och sade på engelska: — Vill du följa med denne herre? — Ja, svarade flickan. Sir Robert tog henne i sina armar och satto henne framför sig på halsen af sin häst.