visar, att de stå färdiga att böja sig för den rasande tyska nationalviljen, som nu för sitt elände inomhus söker sig luft utåt, instinkt messig: strätvande efter enhet och begärligt gripande efter hvarje tillfälle att låta denna sin enhetsönskan framträda, vore man ock nödsakad att med denna sträfvan, som skall vara medlet för Tysklands pånyttfödelse till frihet, krossa ett redan fritt och sjelsständigt lands oberoeude, samt bryta dess kraft. Man skall måhända vilja invända, att Osterrike och Preussen väckt forslaget om Slesvigs besättande, ifall grundlagen ej återkallas, för att vid detta vilkor binda förbundsdagen och söka förekomma ett beslut till förmån för bertigen af Augustenborg; men förbundsdagen skall ej afstå från sin lust att afgöra arfsföljdsfrågan, äfven om Danmark gör än större eftergifter, och det vore väl dåraktigt tro, att danska regeringen skulle göra eftergifter på grund af en sådan hotelse, hvilken naturligtvis, sedan eftergiften verkligen sker, skall ofta begagnas af det advucerande Tyskland, för att visa dettas rätt till ifrågavarande hertigdöme BEI. sådan eftergift skulle gifva Tyskland ett skenbart skäl till ständig inblandning i Dawmarks angelägenheter, och Danmark skulle från denna stund ej mera vara ett fritt och sjelfständigt rike, utan blott enslafvisk, olycklig ma rionett för advokat-statsmännen vid gröm bor det i Frankfurt, Danmark skall ej heller gifva etter, och den underrättelsen, att blott en del af den Hallska ministeren aftrider, samt att en af dennas medlemmar är i färd med det nya kabinettets bildande visar, att den nationala saken icke skall uppoffras. Tyskland vill kriget, det är oförnelligt, det söker i ett sådant aflopp för alla sina inre brännbara ämnen. Danmark är den svagaste af dess grannar; derföre skall det nu förtryckas. Låt den germaniska strömmen en gång få denna riktning, och hvem kan väl säga, hvar den skall stanna? Italiens många genomståndna olyckor under sin beröring med Tyskland är en varning, som bör ljuda med Thorsstämma för hvarje europeisk statsmans öron. Vi äro på intet sätt Tysklands fiender, vi tvärtom skulle med glädje och sympatier helsa utförandet af deras nationala önskan efter enhet; men denna får ej ske på bekost nad af en annan, vår egen, den skandinaviska nationalitetens enhetssträfvan och frihet. Tyskland gör sig dessutom sjelft största skadan med detta sitt opartiska uppträdande. Ett på den onaturliga eröfringens väg inledt folk är alltid en lätt lekboll för envälde och absolutism. Hvad vann Tyskland då det förnötte sina genom 1848 års revolution vunna krafter på eröfringskriget den tiden mot Danmark? Några af de ädla regementen, som under revolutionen voro för regeringarne opålitliga, slagtades och absolutismen grep åter till tyglarne, slutligen framträdande i hr Bismarcks feodala gestalt. Emellertid stå vi nu vid randen af händelser, hvilkas ovilkorliga inträffanden vi ständigt och jemnt sökt framhälla för allmänheten. Den dansk-tyska frågan rör sig ej längre om det tyska förbundslandet IIolstein, den har nu trängt in öfver Eidern, den omfattar redan ett skandinaviskt land, Slesvig. Vi ha sagt och åter sagt, att så skulle ske. Vår värderade vän Aftonbladet har under en följd af år träget och kraftigt upprepat det, för att göra svenska folket underkunnigt om frågans egentliga ställning, om dess kärna, och visat, huru den så nära berörde våra egna intressen, att vi måste med spänd uppmärksamhet följa den. En mängd andra organer ha handlat på samma sätt. Svenska folket tages således ej oförberedt. Angående ministerkrisen skrifva de danska måndagstidningarne, att konungen i lördags till sig inbjudit några af den afgångna ministerens medlemmar samt några af riksrå—— — — —