Fran Utlan det. Telegrafen har bragt oss den underrättelsen, att England skall förorda en kongress Paris angående den dansk-tyska frågan. Besannar detta sig, är den politiska situationen inkommen i ett nytt skede, ty det talar för att ett närmande inträdt mellan de båda vestmakterna, hvilket måste under närvarande förhållanden bli af stor verkan på den allmänna ställningen, liksom det å andra sidan angifver, att England börjar draga sig för det så våldsamt agiterande Tyskland, hvilket med händer och fötter nu arbetar på att tända den brand, som, en gång uppflammad, säkerligen skall snart sträcka sig vida omkring. Det är föga troligt, att kongressen skall komma till stånd mera för den danska frågan, än för den polska, men skulle Englands lutning till Frankrike bekräfta sig, har onekligen detta senares politik vunnit en-seger, som kan lofva godt. Det är visserligen temligen apokryfiskt, att konung Georg af Hellas skulle lemnat sitt nya rike, notisen derom ser snarare ut som en tendenslögn; men tillståndet i Grekland är säkert mycket upprördt, kanske anarkiskt, och England har dernere en ömtålig punkt, hvilken väl kan tvinga det att söka stöd för sin politik hos Frankrike, från hvars allians det aldrig bort aflägsna sig och i förenivg med hvilket de många sväfvande frågornas lösning endast kan utföras. Betecknande är äfven i denna stund Morning Post:s förklaring: ÅFranske kejsarens nya förslag till en ministerkonferens i Paris är fullkomligt olika med det tidigare förslaget, som hade till mål en allmän kongress. Denna skulle endast kunnat förvärra de nuvarande svårigheterna, då deremot det nu väckta förslaget skulle, om det kan realiseras, lända till allmän fördel. Äfven Times börjar nu märkligt luta. Om kejsaren, säger detta blad, lyckas förena makterna och med dem ötverenskomma om de sväfvande frågorna, skall England röna en verklig tillfredsställelse deraf, älven om det afhåller sig från kongressen. Skulle möjligen England nu inse omöj