påföljande måndag redogöra för uppbörden, hvari 300 rdr fattades honom. Man öfverenskom derföre att Törnqvist med måndagens snälltåg skulle sända honom beloppet, och föreslogs att, för undvikande at alla misstankar, penningarne skulle inläggas i en bok ock sändas under öfverenskommen falsk adress till Ernst Norrmaa. Törnqvist, ehuru han hade 5000 rdr på fickan, öfverfölls nu af en sådan hushållsanda, att han ansåg depensen för inköpet af en ny bok öfverflödig, hvarföre Buren i afsedt ändamål lemnade honom sin egen Oldes franska grammatika. Dermed försedd, de 100 sedlarne på fickan och 30 rår i oförfalskadt mynt, hvilka Buren förskotterade, begaf sig Törnqvist om söndagsmorgon till hufvudstaden, der han tog in på hotellet Prins Oscar vid Salviigränd under namnet W. Andersson. Man hade nemligen träffat aftal att telegrafera till Törnavist under detta namn. Under söndagen for han omkring i staden till alla teatrarne, der han köpte biljetter och vexlade å hvarje ställe en sedel. På samma sätt förfor han åf åtskilliga schweitzerier, som han besökte, samt lefde i sas och dus. Om måndagsmorgonen afsände han penningar till Andersson, hvarefter han sedermera under dagens lopp fortsatte att utprångla de falska sedlarne. Middag intogs bland annat å hotell Suede i sällskap med ett par bekanta, som han oförmodadt träffat och på aftonen besöktes i deras sällskap bland andra schweitzerier Davidssons paviljong, hvarest först punsch och sedermera trenne buteljer champagne intogs, da sedlar ånyo vexlades. Att han vid detta tillfälle strödde omkring sig penningar, lade en af de falska 50-riksdalerssedlarue på tallriken och stack en dylik i handen på en af sångerskorna, m. m. derom syntes han nu icke ega något redigt minne. Åt sina vänner, som förvånade sig öfver hans generositet, hade han vid ett tillfälle yttrat: SÅAh då man blott en gång om året besöker Stockholm, kan man ha råd att depensera. På tisdagen hade Törnqvist varit illamående efter den föregående dagens kalasande. På aftonen var han likväl ute och besökte Ladugårdslandsteatern, men för de depenser han derunder gjorde, användes äkta sedlar. På onsdagen anträdde han hemfärden, dervid han på väg till bangården vexlade en af de falska sedlarne i en cigarrbod. Sålunda kunde Törnqvist redogöra för de olika tillfällen, då omkring 18 af de falska sedlarne blifvit vexlande, dervid likväl inbegripne de, som han sjelf ovetande strött omkring sig å Berns cask. Då han vid hemkomsten öfverräknade sedlarne, saknade han likväl 20 stycken af de 101 som han hade medfört. Hvart de andra två tagit vägen kunde han ej uppgifvaOmedelbart: efter det han med bantäget den 15 November hade afsändt paketet med de 300 rdr, hade han, enligt förut med bokhållaren Andersson träffadt aftal, telegraferat till denne att ÅCarlsson kommer med snälltäget. Detta i W. Anderssons namn skrifna telegram var ställdt till G. Andersson, Sedermera afsändes ett annat telegram i ändamål att fråga om paketen kommit fram och om någon upptäckt skett. Detta lydde sålunda: Har Norrman anländt? ÅA. kursen i stigande eller fallande? Härpå ingick etr svar så lydande: Norrman hemtat sin paket. Fortt farande samma förhållande. Gustaf. Detta telegram hade, efter hvad Törnqvist sedan erfarit, blifvit i Örebro inlemnadt af Buren. Vid hemkomsten medförde han omkring 320 rdr j äkta sedlar. Detta belopp delades mellan Törnqvist och Buren, dervid den sistnämnde äfven godtgjorde sig för förskottet till respengar åt Törnqvist. Andersson ansågs ha fått nog genom de honom för balansens betäckande tillsända 300 rdr. Afvenledes delades de öfverblifna falska sedlarne. T. sade sig ba hört att Andersson hade inlagt sin andel af de ännu icke undertecknade blanketterna i ett skinn och derpå i en kagge, som han ämnat gömma under platformen vid bangården. Huruvida detta kommit att ske, visste han ej, men han hade hört att A. sedan aflemnat alltsammans till Burån, för att af honom förvaras och att denne skulle ha gömt både sina egna och Anderssons sedlar i ett af sina principalers magasiner. Anderssons anpart af de med underskrift försedda sedlarne hade han lemnat i förvar åt Törnqvist, som lagt in dem i ett paket och gömt dem i sin låda i brandstodskontoret. Emellertid hade, sedan kungörelsen blilvit utfärdad, brottslingarne börjat blifva oroliga för att den gröna färgen i hörnen å sedlarne kunde leda till upptäckt, och T. uttog derföre en sedel ur sin låda och gick till Andersson å dennes kontor vid jernvägen, der försök gjordes att bortskrapa den gröna färgen, hvilket dock icke lyckades, utan blef sedeln förstörd. De började då fundera på om de ej genom något kemiskt medel kunde få bort den gröna färgen. Vid ett besök som T. sedermera gjorde hos Andersson, sammanträffade han der med en bokhållare Bergström, som frågade honom om han varit i Stockholm, hvartill han jakat; men då B. tillagt: Det var tusan hvad du hade godt om pengar, samt hänsyftat på hans frikostighet hos Berns, förklarade T., som började befara att han var miestänkt, detta endast för osannt prat. T. yppade sina farhågor för Andersson, och de öfverenskommo att det vore bäst att T. rymde. Respenningar anskaffades på sådant sätt, att T. tog ut af hr Strömberg 70 rdr, belånade ett guldur hos en uppgifven person, samt mottog 100 rdr af Andersson. Sjelf hade han 40 rdr. Han blef likväl icke ressärdg förr än på söndagen, då han for hit med bantäget, dervid han, för art ej låta märka att han reste till Stockholm, lät Andersson ombestyra att hans kappsäck särskilt medsändes såsom ilgods. Sin andel af de stulna sedlarne hade han emellertid gömt på Karolinska skolans vind, men på Anderssons uppmaning medtog han sedermera den mindre bundt, som innehöll de underskrifna sedlarne. Vid hitkomsten tog han in i huset n:o 12 Storkyrkobrinken, hvarpå han begaf sig ut och tillbragte tiden med hvarjehanda förströelser till kl. omkring 12 andra dagen, då han begaf sig till hotellet, der han då mötte den på honom väntande poliskonstapeln. Denne var civil, och uppgaf att han ville föra honom till en herre som väntade honom. T. anade först ej oråd, utan följde med, men på vägen började han befara att han var upptäckt och gjorde åtskilliga försök att undkomma, hvilket dock misslyckades. Derunder hade han återvändt till hotellet och sprungit upp i en öfre våning och der bakom ett skap kastat den sedelbunt han bar hos sig. Nedförd till polskammaren nekade han först till all vetskap om brottet. Men han förmåddes snart genom snärjande frågor medgifva, dels att han vistats här under falskt namn, dels att han utprånglat sedlarne med vetskap att de voro falska; men han föregaf sig ha hittat blanketterna underskrifna. Polismåstaren Wallenberg föreställde honom dock, huruledes den brottslighet han erkänt måste för honom medföra straff och att ett fortsatt nekande endast kunde medföra obehag för oskyldiga personer. Han begärde då ett enskilt samtal med polismästaren och berättade hela förloppet. Upptäckten har vunnits genom anföraren för sångsällskapet hos Berns, hr Variali, som i Dagbladet för