Arma, arma Magdalena, Fordom drottningen i dansen, Uvarför undfly dig de rena? Hvarför bär du mer ej kransen? Hvarför ser du utan tröst Ner på barnet vid ditt bröst? Arma, arma Magdalena, Hvarför gråter du allena? Dignande vid tempelporten, Ser du helgdagsklädda hvimla. tDu är just en skam för orten, Mumla de och fromt sig himla. Huru fräckt så utan krus tVåga nalkas Herrans hus! ÅPacka bort dig strax ur kyrkan! Gud tar ej emot din dyrkan. Arma, arma Magdalena, Res dig upp på ömma sålor! Här är dygdens plats allena; Din i klyftor är och hålor. Syndens tunga tige stum På rättlärdighetens rum! Arma, arma Magdalena, Här de dig att be förmena. Gå till suruskogens gömma, Der de djupa skuggor falla, Der de klara bäckar strömma, Och der foglaröster kalla! Medan fjerran klockljud gå Upp till honom i det blå, Angerfull för hjertat slå dig: Herre, var mig nådig, nådig!l Arma, arma Magdalena, Knäfall på den vata ljungen! Gråt, ty tårar sorgen lena Mer än psalm, i kyrkan sjungen. Dina suckars brutna ljud Förr än psalmen nå till Gud: Arma, arma Magdalena, Tro ej, att du är allena. Salig är du denna sabbath, Du, som blott af kärlek brutit. Fast de fromma dig begabbat Och från sig dig uteslutit, Blicka dock med stilla tröst Ner på barnet vid ditt bröst: Af den himmel, du begråter, Står dig dock en engel åter. På de fjerran orgelljuden Lyss ej mer med ängslig oro! Sörj ej, att du ej blef bjuden Dit, der eljest alla voro! Sörj ej, fast från nådens bord Du blef stängd på prestens ord! — Gud var borta från de rena, Gud besökte Magdalena! Sven Tröst har som skald framtid för sig; det vore derföre mera än skada, om han, lockad af okloka vänners smicker och önskningar, läte förleda sig till ett mindre omsorgsfullt aktgifvande på sin sångmö och till för ringa sjeltkritik. Af signaturen W-ir ha vi ett poem Kyrkan i skogen och en förtjusande liten täck skizz, med tema från Platos ungdomstid, kallad Philosophens morgondrömmar?. Pelle har lemnat en liten berättelse Nin första condition, som är lifligt skrifven, men icke står i lämpligt sammanhang med hvad öfrigt volymen innehåller. Af C-er må nämnas sagan Bara en solstråle, som ingalunda saknar sin poetiska sida. Som en särdeles lämplig julgåfva — ehuru äfven förtjent af plats i hvilket bibliotek som helst — anbefalla vi emellertid Sånger och Berättelser af Nio Signaturer. Hr Marimilian Axelson har lemnat oss till Julklapp ett band af sina samlade Dikter, fördelade i tvenne perioder, under åren 1842— 1850 och 1852—62. De flesta af dessa dikter hafva förut i kalendrar och tidningar varit offentliggjorda, men spridda, hvartöre det säkerligen skall bli välkommet för älskarne af denne diktares flärdlösa och älskliga sångmö, att få bans alster samlade på ett ställe. Hr Axelson eger förtjensten af en städse omsorgsfull behandling af formen, som derför ven alltid passar, liksom vore den gjuten åt de ider, för hvilka den skall vara uttryck. Om än dessa ideer ofta icke taga någon högre flykt, finnes det dock i dem alltid något at poesiens guld: varm känsla och sanning. I det vi här nedan taga oss friheten lemna ett profstycke af den aktade diktarens ekaplynne, rekommendera vi den lilla elegant inbundna diktvolymen hos allmänheten, för hvilken Maximilian Axelson ingalunda är en främling. Hvad jag tror och hvad jag icke tror. (Till onämnd.) Jag tror ej den rike, som kallar mig arm, För det jag hans penning ej eger; Jag tror, att förnöjelsen h min barm Långt mer än dukaterna väger. Jag tror ej den höge, som kallar mig låg, För det jag hans titlar ej vunnit; Jag tror att när begge vi ändat vårt tåg Vid grafven, hans höghet jag hunnit.