Veckokrönika. Menniskan spår och Gud rår är ett gammalt ordspråk som med mycken fördel brukar citeras då försynen griper in i tingens gång och med sin fingerspets kullkastar de mer och mindre solida och ståtliga byggnader som menniskobarnens förhoppningar upbört. Det gamla ordspråket ådagalägger på ett slående sätt af hvad halt de menskliga beräkningarne äro gentemot Hans vilja, som allting styrer; men stundom visar det sig dock, tack vare den fulländning som den vetenskapliga forskningen i vissa riktningar i våra dagar uppnått, att den menskliga förutsägelscförmågan ej alltid kommer på skam. Den bekante franske meteorologen Matthieu de la Dröme förutsade redan för åtskilliga veckor sedan, ellen straxt efter den svåra storm hvarmed Oktober månad utblåstes, att ej mindre våldsamma vindar skulle komma att rasa i början at December månad, och det har nu visat sig att vetenskapsmannen ingalunda, såsom de ville påstå som alltid roa sig med att stå i oppositionens leder, pratat i vädret. Vi ha denna gång endast så att säga haft en släng af slefven, sastän en ganska allvarsam sådan, men från utlandet och synnerligast från England ingå berättelser om de utomordentligt förödelsebringande stormar, som derstädes under den första veckan af innevarande månad rasat. Äfven nordliga Frankrike har hemsökts derutaf. och m:r Matthieu har sålunda dokumenterat sig såsom en lycklig väder-profet äfven i sitt eget land. Men nu frågas billigtvis: Skall detta föreställa vinter? Åter föranledas vi att anställa en jemförelse mellan i är och i fjol. Vi hade då vid denna tid ett klingande slädtöre, snön knarrade under fötterna på den från butik till butik ilande julklappsköpande allmänheten, det var så friskt och trefligt; nu återgen skulle man, såsom en viss tidning en sång uttryckte sig, kunna säga, att på vår ort ha vi ingen väderlek alls. Vimpeln lö