Danmark. Franske utrikesministerns cirkulär, hvari an förklarar den danska frågan icke angå Frankrike, är egnad att väcka någon uppmärksamhet och skall sannolikt gifva en mäktig Schwung åt tyskarnes inkräktningsplaner. Man kan vara frestad att betrakta det som repressalier mot England, hvilket ej velat inzå på kongressförslaget, och som en estergilt för Österrike, hvilket man ännu tror sig kunna vinna. Denna uppfattning har ätven gjort sig gällande i franska organer. För egen del betvifla vi möjligheten at att Framkrike skulle vilja kasta bort alliansen med den skandinaviska Norden och genom stilla åseende ul Tysklands inkräktning medgifva att detta förskaffar sig möjlighet till skapande af en flotta, på samma gång det skulle ensamt beherrska Östersjöns nyckel Sundet och Bälterna. Tyskland är en afgjordt fientlig granne till Frankrike, Ryssland är Frankrikes naturlige fiende — sörstörandet af ett uppblomstrande Skandinavien, Frankrikes säkraste allierade i norr, liksom Italien är det i söder, kan derföre cj ingå i någon fransk herrskares kombinationer. Något ännu hemligt politiskt streck döljer sig sannolikt under den neutrala och passiva cirkulärnoten, hvilken ej gerna kan uppskrämma dem, som icke låta sig uppröras af minsta politiska vindfläkt. Säkert är, att den ej är fredsbådande — den skall också icke bli utan sina följder. Revue des deux Mondes uttalar, som antydt blifvit, sina farhågor för, att Englands vägran att ingå på kongressen skall förleda franska regeringen, att som ett slags upprättelse angripa och förarga den engelska politiken på andra punkter och särskilt i hänsyn till den dansk-tyska frågan. Revyen säger: Det skulle vara ett högst beklagligt fel, om man af sårad såfänga sökte motarbeta England i politiska frågor, der ärtda intressen och uttryckliga förpligtelser förut anvisat oss, hvad riktning vi skola följa. Säframt man kan läsa mellan raderna i den olficiösa pressen, ser det ut, som om man ville söka en upprättelse för Englands afslag i de tvistepunkter, till hvilka den dansk-tyska frågan gifver anledning. Gentemot England skulle detta spel vara mycket barnsligt; emot Danmark skulle det vara mycket orättvist; emot Norden och den skandinaviska grupp, som är Frankrikes hundraårige allierade, skulle det vara mycket oskickligt. Vi beklaga djupt, att Tyskland sålunda gifver lösa tyglar åt sin nationala lidelse och begagnar Fredrik VII:s död till att uppställa en arfstöljdsfråga, som skall göra den invecklade saken med de danska hertigdömena ännu mera invecklad, än den redan är. Det intresse, som här drifver Tyskland framåt, är blott alltför mycket i ögonen sallande. Om den danska arfsföljden icke varit ordnad genom ett fördrag, om hertigens af Augustenborg anspråk på hertigdömena Hol stein och Slesvig vore grundade, skulle tillället onekligen varit ypperligt till att lösrycka de båda hertigdömena från den danska monarkien och bringa Kielerbugtens båda kuster i tyska händer. Man skulle då ej längre behöfva att hålla hotelsen om förbundsexekutionen i Iolstein oupphörligt sväfvande öfver konungens af Danmark hufrvud; det stora målet för tyskarnes diktan och traktan, en nationel flotta, skulle då omsider vara uppnådt. Men arssöljdsfrågan har 1852 ordnats genom ett förlrag, som blifvit undertecknadt af de fem stormakterna, och till hvilket större delen af de yska staterna anslutit sig. Hertigen af Ausustenborg har mot en ersättning i penningar utsagt sig alla sina anspråk på hertigdömena. Tysklands äregirighet är således med afseende vå arfsföljdsfrägan alldeles orättvis och har mo sig de fem stormakternas högtidliga sörsligtelser. Tysklands rätt kan ej sträcka sig ängre än till en förbundsexekution i Holstein. Skall man under tryckningen af en allmänt utbredd stämning låta sig hänföras till ännu tterligare steg: — — Det skulle vara belagligt, om Frankrike, under förevänning af le nära band som knyta Danmarks kongl. fa