Han hväste fram dessa ord mellan tänderna och glodde hämndgirigt på fontänen, som om Launcelot Darrells vålnad sett på honom ut genom de tindrande vattendropparne. Hämnden var ej skön, då den representerades af Victor Bourdon. Kanske Eleanor tänkte detta, då hon såg på honom. — Jag vill hämnas, upprepade han; guld ej annat är än mull, när allt kommer omkring. Hämnd gouteras mera — af herrar. Dessutom tänker jag att ni skulle betala mig hederligt, om jag hjelpte er att krossa den skurken och hjelpte er till något annat på köpet. Hvaba? — Jag säger er ännu en gång att ni skall bli heder: ligt vedergälld. — Nåväl, hör då hvad jag säger. Det är Tisdag i dag. Om en vecka skall jag ha haft tid att tänka på saken. Under en vecka skall ni få tillfälle att samla något penningar — allt hvad ni kan skaffa. Kom när veckan är förbi till mig på mitt rum i sällskap med hvilken vän som helst. Jag tror ej att ni skall vilja bedra mig — eller att ni är otacksam — helst som ni ser att jag hyser förtroende till er. Jag skall ha min vän — hvad kallar ni det? advokaten hos mig — och vi skola kanske bli ense. Ni skall underteckna ett kontrakt — väl uppsatt — och betala mig framdeles; ni får då testamentet genast. Ni reser tillbaka till England, ni säger: aha, monsieur Launcelot, lemna det der. Det är nu er tur att bli körd på dörren. Victor Bourdon grinade vildt, tog fram en anteck