lega, berättigad att läta representera sig i Frankfurt, alldeles som om han vore Åpurpurboren såsom det heter i den ståtliga byzantinska hotstilen. Men dessa miniatyrmonarker kunna ej gerna låta sina små nätta armåer marschera till Holstein och Slesvig för att uppresa sin proteges tron på det danska väldets ruiner, ifall de tyska monarkerna af första ordningen vägra att vara med om leken: På en af dessa mena de sig kunna lita, och detta är kung Maximilian af Bajern, som har ett horn i sidan till kung Christian, derföre att denne låtit sin son bli kung i Grekland, oaktadt den bajerske kungens bror ej förlorat lusten att hålla hof i Athen. Men nu förhäller det sig så, att kung Max för närvarande afhör messor och bekikar konstverk i Rom, hvadan han ej ännu kunnat lägga sitt personliga inflytande i vågskålen till augustenburgarens fördel. Vore blott den gode kung Max hemma! då blefve det annat af, menar hela svärmen af dessa danskhatare, som äro mera slesvigholsteinskt sinnade än slesvigholsteinarne sjelfva. Och kung Max, om skulle uppehålla sig hela vintern i de sju kullarnes stad lyssnar till fantasternas nödrop, gör sin sista vändning bland de storartade ruinerna, aflägger ett afskedsbesök hos hans helighet och kysser den påfliga toffeln med entusiasm, samt sätter sig derpå i en jernvägskupå för att ila till hertig Friedrichs bistånd. Den eviga stadens fängslande behag kunna ej qvarhälla den höge turisten, då det gäller att befrämja Tysklands ära genom att plundra Danmark på en af dess provinser — ty annat är egentligen icke detta Sönderjylland, som så väckt den tyske Mickels aptit — ooh på samma gång hämnas på Christian IX för det han låtit sin son fara till Hellas såsom utkorad konung öfver detta klassiska land. Medan man väntar på de tyska stormakternas beslut i exekutionsoch successionstrågan, har kung Christian och hans folk nog att beställa. De skola ju försöka att bli närmare bekanta, så att ett ömsesidigt godt förhållande må uppkomma — ett förhållande, hvarförutan en kamp mot den gemensamma fienden näppeligen kan slutas lyckligt. Det är minsann ej så trefligt att spela en roll, hvari man icke kan sätta sig in med själ och hjerta; men kung Christian är en klok man, heter det, och derför kan man ju hoppas att han aktar på tidens tecken och ej komprometterar sig genom att spela under täcke med tyska vänner och fränder. Fredrik VII:s jordiska qvarlefvor — det rhöga liket-, såsom det sorglustigt nog heter i otficiel stil — ha blitvit förda till Köpenhamn, och köpenhamnarne glömma nästan den lefvande kungen för den döde. Detta tycks dock vara orimligt, ty enligt den vise Syrach är tillochmed en lefvande hund bättre än ett dödt lejon, och då nu Christian IX icke utan stor orättvisa kan kallas en hund, och man ej utan att träda den historiska sanningen för nära kan kalla den hederlige Fredrik VII ett lejon, så är det väl bra besynnerligt att allas tankar vändas till kungen, som ligger blek och kall i sin kista, från kungen, som sitter sund och frisk i sitt komfortabla palats vid Amaliegade. Men man får förlåta danskarne detta, ty det ligger en sannare id6 i deras sorg än i mången annan dylik vid en öppnad graf. De sörja mindre Fredrik sjelt, än landets och frihetens trofasta stöd; de se den fara som hotar begge, och derför kunna de ännu ej vända sig mot den uppgående solen utan låta sina ögon fängslas af det minnets återsken, som den nedgångna lemnat efter sig. Kung Fredriks enka fick ej följa sin make till hans sista hvilorum; hon befinner sig som