För att få reda på hvarifrån detta ovanliga öfverflod härledde sig väckte Larsson karlen, som uppgaf sig heta Johansson. Larsson önskade att Johansson skulle följa honom till staden för att närmare göra redo för sig, men under det man resonnerade härom hoppade Johansson ned i gården, derifrån han öfver ett 9 alnars högt plank vann vida fältet. Larsson tog emellertid hand om alla godsakerna och det visade sig senare att de blifvit stulna från skonerten Wandringsmannen, äfvensom att Johansson och Carl Johan Andersson voro en och samma person. Carl Johan Andersson, som verkligen ej tycks vara lika snäll i hufvudet som i benen, erkände de många inbrott han föröfvat och hvarunder en hop effekter tillgripits. Ensamt vid Jernvågen hade 6 kajutor uppbrutits. Dessutom hade besök gjorts på en skonert Jenny, och ett skepp St. Barthelemy, hvarvid Carl Johan till och med lagt sig till för honom alldeles onyttiga saker såsom skeppshandlin tullförpassningsbevis etc. Han sade sig ha v alldeles ensam vid stöldernas föröfvande. Flickan, som torsdagsmorgonen träffades i hans bostad sade sig engång ha varit honom behjelplig vid frambärandet af ett knyte, men ej afvetat eller varit behjelplig vid stölderna; likväl hade hon börjat fatta misstanka att de beständiga förningar Carl Johan lik ett flitigt bi hemdrog till den kupa, hvilken, som beramadt var, skulle bli gemensam för dem båda, ej varit ärligen åtkomna. Till de från skonerten Wandringsmannen bortkomna effekterna anmälte sig en af delägarne i sartyget, hr J. E. Wienerlund, för att taga hand om dem, och komma de öfriga i Carl Johans bostad funna sakerna att utlysas. Målet uppsköts till den 15:de dennes och Carl Johan qvarsitter fortfarande i cellfängelset. Flickan tilläts emellertid att vistas på fri fot. Såvedals häradsrätt. I Måndags fortsattes inför Säfvedals häradsrätt ransakning med för försnillning häktade brädgårdsinspektoren Jonsson. Derunder företeddes en mängd qvittenser, utfärdade af Jonsson till särskilta personer i emottagen liqvid för försåld ved, hvilken antingen uls icke eller endast till en obetydlig del blifvit relovisad af Jonsson. Den sålda veden hade egentlisen utgjorts af 6 a 8 fots, till virke tjenliga plankindar, hvilka dock, der de redovisats, upptagits som affallsved. Jonsson erkände sin namnteckning under jvittenserna och ville påminna sig, att de derför inllutna medlen blifvit redovisade, ehuru han syntes ångtifrån säker på sin sak. Under de 2:ne senare veckorna hade profsågning verkställts i brädgården ör att utröna det ungefärliga affallet. 336 tolfter oplank hade dervid blifvit nedsågade och resultatet leraf, vida öfverstigande det af Jonsson uppgifna, var bevittnadt af 5 af brådgårdens arbetare, hvilka äfven insägo resultatet såsom bestämmande det årliga afallet under 1859—61, hvilket affall vittnet Andersson anslog till 200 famnar pr år. Brädgårdsinspekorerna Gyberg och Berglund hade till samma dag slifvit af Jonsson inkallade för att höras angående nöjligheten af hr Norens beräkning öfver affallet vid orädgården. Enligt deras tanke vore en bestämd kalcyl i detta fall, om ej rent af omöjlig åtminstone nögst svår. På tillfrågan af domhafvanden angåenle det utvisade resultatet af profsågningen trodde le ej detta i allmänhet kunna hålla streck, emedan. letta hufvudsakligen berodde af dimensionerna, hvilka samma tillverkning, ofta till och med i samma nedcommande last kunde vara olika. Båda förklarade ig föröfrigt ej ega någon speciel kännedom om såglingen eller dimensionerna i hrr Röhss brädgård, emelan de endast då och då passerat igenom densamma. På tillfrågan huruvida ej Gyberg hade sig bekant, om j Jonsson, som säkerligen anat den räfst som för tod honom, sökt undanskaffa några af sina tillgånsar, svarade hr Gyberg att den enda tillgång Jonsson honom vetterligen egde vore ett köpebret på 18-del i n galeas och detta hade han af Jonsson emottagit om säkerhet för ett förskjutet lån om 235 rdr. Ett f de förut hörda vittnena, arbetskarlen P. Andersson, illade nu till sin förra berättelse, att vid hr Röhss vesök i brädgården, der funnits god plats att vända med hans vagn äfven om några åkarekärror funnits illstädes. Jonsson sjelf ville ha nämt, det han i sin orra berättelse glömt upptaga det affall som åtgått ill såkallad kilved för de från brädgården lastande artygen, uppgående till minst 10 famnar pr år och warföre ingen betalning erlades. Fyra vittnen, hvilka ill denna dag voro inkallade, blefvo ej hörda i brist å frejdbevis. men förständigades att vid 5 rdrs vite nedhafva dylika till d. 28 dennes, då ransakningen tommer att fortsättas, i afvaktan hvarpå Jonsson qvaritter i cellfängelset. —————— -:e.aumet —— 0