tande att hvarje byggnad utan grund är för lätt kullkastlig att kunna gifva någon säkerhet? Det är derföre ej underligt, om vi litet hvar måste med intresse avakta händelsernas utveckling på andra sidan Bottnen, och detta så mycket mera som man i Petersburg bör jar uttala ett visst missnöje öfver, att kejsa ren så mycket kurtiserar med den finska nationen. Om ej alla tecken bedraga, ha v snart terrorism att vänta äfven i den trak. ten — om icke någon sorts imponerande kom: bination kan af de europeiska makterna åstad kommas, hvilken ingifver respekt. Sakernas hittills varande utveckling tyckes gifva vic handen, att Ryssland kan göra — hvad son helst. Bland andra vigtiga frågor, som föreva rit inom finska landtdagen, är äfven en mo tion om censurens afskaftande. En af finsk: riddarhusets mest framstående liberala med lemmar, hr J. A. von Essen höll vid det till fälle, då ämnet diskuterades å riddarhuset, et glänsande tal, hvarur vi vilja meddela dess: utdrag : Vi ega en cencurförfattning af år 1829, den end: jag i ämnet känner. Jag vill ej utlåta mig om råätt mätigheten af dess tillkomst eller fortfarande tillvaro jag vill blott påminna om att en sådan finnes och jag vill tillägga, att den, bedömd efter sin natur, ha tillochmed många förtjenster. Men jag vill fråga lan dets litteratörer och publisister och för öfrigt en hvar som någon gång gjort försök att gifva sina tankan offentlighet: jag vill fråga censurens egna r huru har denna författning blifvit efterlefd ? r de i enlighet med paragraferna i densamma censorerna utöfvat sin befattning? Nej de hafva med åsidosättande af denna befattning, handlat i enlighet med till. salliga instruktioner, lagbestämmelser, stiftade in casw — lika mycket om dessa stått i öfverensstämmelse med censurförfattningens anda eller varit snörrätt stridande mot densamma — och dess intruktioner hafva blifvit dem meddelade sub secreto, gudarne veta hvarifrån, och med största sorgfällighet undandolda och hemlighållna för det folk, som dock anses förbundet att ställa sig dylika stadgar till efterrättelse. Jag vill fråga: Är detta konstitutionalism? Nej det är väl, om något, absolutismen, drifven till sin ytterliglighet. Men hvad vill man säga om en institution, som icke respekterar de lagar, den sjelf gifvit sig. som icke eger mod att träda fram för offentligheten med de ideliga tillägg eller nya stadganden, med hvilka den anser sig böra utspäcka dessa sina lagar? Jag skulle tro, att en sådan institution öfver sig uttalat sin egen dödsdom, och hvad jag vet, är att finska folket dertill skulle säga amen. Jag har ansett mig böra företrädesvis fästa mig vid den rättsliga sidan af frågan och jag har bem dat mig att i korthet visa, att censurinstitutionen, s som icke allenast saknande all grund i vårt konst turionela lagskick, utan dertill stående i uppenbar strid med detsamma, är en abnormitet, och bör redan derföre utmönstras. Jag kunde äfven tala om censurens verkningar men dessa äro så påtagliga, vi förspörja dem på et! så känbart sätt alla dagar, att jag dervid icke behöfver länge uppehälla mig. En värd ledamot af detta stånd har vid behandlingen af en annan fråga kallat censuren Åbyräkratins stånddrabant, intelligensens och det moraliska framåtskridandets skarprättare. Jag vill gerna instämma med honom och jag vill tillägga: den är obskurantismens trogne vapendragare, lös nens och smädelsens varmt omhuldade skyddsgudinna, regeringens opålitliga legoknekt och solkets verklige plågoande. Censuren arbetar hand i hand med obskurin:ismen, ty den är enligt sin naturfljusskygg och eger i grund af sin maktfullkomlighet medel i sin hand ait, om vissa intressen så bjuda, lägga hämske på hvarje andligt framåtskridande; den utgör det säkraste värn för smådelse och lögn, ty under det den med skoningslös hand stryper det ärligt och öp pet uttalade fixerade ordet, är dess vanmakt fullständig mot det muntliga, hvilket lik en hal orm slingrar sig ocensureradt fram från öra till öra, från mun till mun, icke skyende att förtyda, svärta och vanställa så väl regeringens som individens bevekelsegrunder och handlingssätt. Det heter i skriften: ?Om menniskorna tiga, skola stenarne tala?. Så äfven här; om pressen tiger, skall dock hala, giftiga, skändande tungor tala. Den förra kan kontrolleras, fordras till svars, kan och bör ställa en man för och bakom ordet; öfver de sednare råder ingen. Censuren vill gifva sig sken af att i sin mån skydda regeringens makt. Intet är falskare än detta. Det rätta förhallandet är att den tvärtom undergräfver denna makt, ty den reser en oöfverstiglig skiljemur mellan regering och folk; och allt hvad som bidrager att aflägsna regeringen från folket, försvagar den förras makt, såvida ingen regering är i sjelfva verket stark, som icke ytterst stöder sig på folkets förtroende. Det är der hon bör söka sin styrka och det är der hon äfven skall flnna den; men det är icke den preventiva censuren, hvilken hindrar sanningen att fritt uttala sig, som skall förhjelpa regeringen att nå detta önskvärda mål, der allas intressen sammanlöpa. Teater. I afton gifves ett, så vidt vi veta, här hittills ännu osedt stycke af mästaren Shakspeare, nemligen hans drama: Sa tuktar man en argbigga? Shakspeares dramatiska arbeten äro, tack vare den genom prof TT Oc — 11 2