— Kära mrs Lennard, sade hon, det är kanske bäst för er dotter att vara i en sådan mans vård, som Gilbert Monckton är. IIon har lika godt hjerta och mildt lynne som ni, men hon är litet svag, och — — Och jag är också svag. Ju, jag förstår er mycket äl. Det är min olycka att jag saknar karaktersfusthet. Jag kan icke säga Åej till menniakor. Den person, som talar sist med mig om en sak, har alltid rätten på sin sida i min tanka. Jag mottar hastigt iutryck, men de äro ej djupa. Jag var djupt rörd af Gilbert Moncktons godhet mot min far, och jag ämnade gift. mig med honom som jag lofvat att bli hans trogna och lydiga hustru. Men när då den stackars enfaldige Fred kom ända till Lausanne och gick på med att han blifvit illa behandlad och öfvergifven och att han ville ta lifvet al sig, så trodde jag att det var min pligt att låta honom enlevera mig. Jag har, ser ni, inga egna åsigter, och jag är alltid böjd att lata leda mig af andras. Eleanor tänkte länge och djupt på hvad mrs Lennard berättat henne. Detta var roten till alla Gilbert Moncktons misstankar. Han hade blifvit sviken på det grymmaste och mest oväntade sätt af cn skön barnslig flicka, vå hvars oskuld man blindt trolde. Han hade blifvit gäckad och dårad af en ljuslockig engel med azurblå ögon, som tycktes stråla mot honom med sanningens hela klokhet. Han hade blifvit bedragen fullständigt, men han var ej offret för ett öfverlagdt förräderi, ty Margaret Ravenshaw hade ämnat vara trogen mot honom, ända tills hon svek och öfvergaf honom. Olyckligtvis visste icke Gilbert