den för uttaxering af stadens kommunalutskylder. Sedan beslutadte blifvit att detta, i likhet med hvad förut skett med andra beredningars förslag, skulle punktvis genomgås, öppnades diskussionen af hr Oscar Dickson med ett längre, innehållsrikt) anförande, hvari bl. a. följande förekom: Tal. hyste för sin del af hjerat den åsigten att en jemnkning i utskylder ör de mindre bemedlade borde ske, ehuru ej i öfverensstämmelse med de åsigter, som hrr committerade i sitt förslag uttalat. Man måste vakta sig för att låta endast känslan vara den dikterande vid beskattningsfrågor. En rättsenlig beskattning bör vara grundad på fasta principer. Graderingsprincipen skulle kunna förmå att göra det bäst organiserade samhälle till motsatsen. Tal. anförde till stöd för sina åsigter träffande citaterifrån de utmärka engelska nationalekonomerna Adam Smith : JICulloch. Kommitterades förslag vore principen oriktigt och stridande mot gållande författningar, såsom hyllande det progressiva beskattningssystemet. Tal. ville föreslå en annan beskattningsgrund, neml. att alla hvilkas inkomstbelopp icke uppgår till 1,000 rdr skulle vara befriade från kommunalutskylder. För öfrigt borde en jemnlik beskattning vara rådande för alla. Det vore antagligt att genom en sådan beskattningsgrund skulle skattebördan lindras för omkr. 3,470 mindre bemedlade medlemmar af kommunen. Hr E. Willerding utvecklade derpå i ett längre, detaljeradt föredrag de skäl, till följe af hvilka heller icke han kunde gilla komiterades förslag. Förkastade den progressiva beskattningen och anförde en berömd ekonoms yttrande, att den skala,hvarefter en sådan beräkning skulle göras icke ännu är funnen och svårligen någonsin skall finnas. Bevillningskomitens af regeringen fastställda utlåtande bör tagas till norm äfven för kommunaltaxeringen. Från all inkomst bör fråndragas en bestämd summa, hvilken skulle göras skattefri. Tal. biträdde ärven hr O. Dicksons förslag och önskade att detsamma måtte öfverlemnas till en beredning. Hr v. Schoultz förklarade, att då han nu tyckte sig förmärka, att frågan, ifrån att vara axiomatisk, började vackla, man först och främst borde göra sig reda för, om man här vore i sin lagliga rätt, eller om man ödmjukt skulle bedja om en skattejemkning. För sin del ansåg tal. frågan fullkomligt laglig, hvarföre han för sin del yrkade, att stadsfullm. måtte tillstyrka att en skattejemkning måtte ega rum för dem, som på en sådan kunna ega rättmätiga anspråk. Hr D. 0. Francke upplyste derom att man slerestädes bestämt kommunalatgifterna i den närmaste öfverensstämmelse med komiterades förslag hvarföre han för sin del bestred sörkastandet af detta sörslag. Hr Philipsson ansåg att beredningen i sitt förslag helt och hållet erkänt den princip, som med stöd af utmärkta nationalekonomiska författare blifvit af en talare framställd. Ehuru val. för sin del ville erkänna, att han ansäg den gamla skattelagstiftningen för oriktig, ville han dock icke, att man skulle gå allttör brådstörtadt tillväga. Frågan är om man genast skall taga ut steget eller småningom närma sig målet. En öfvergång torde vara nödvändig i alla beskattningstrågor, vare sig att det rör staten eller kommunen. Frägans laglighet vore obestridlig, enär förslaget i alla händelser sknlle komma att underställas K. M:ts prörning. Hr Hedlund sade sig ej hafva förbisett, latt beredningen i sitt förslag särskilt betonat denna öfvergäng. Talaren, som sade sig förut ha varit en vän af den progressiva beskattningen hade dock sedermera blitvit öfvertygad som omöjligheten att dervid tinna nägon konsejvens och biträdde hr O. Dicksons förslag om att ett visst belopp måtte vara skattefritt, hvarjemte man ansäg att beredningens förslag ettdera icke skulle föranleda någon åtgärd trån stadsfullm. sida eller också förklaras hvilande tillsdess hr Dicksons förslag blitvit utredt. Hr Renström upplyste om, att kommunalbevillningen i Stockholms stad troligen snart skulle komma att undergå förändring genom ett al rådman Weser inlemnadt törslag, hvarigenom atsågs lindring af skattebördan tör de mindre bemedlade. Tal. biträdde sor sin del skattejemkningen. Hr Ameen ansåg frågan sönderfalla i I tvenne delar: kunna stadstullm. besluta en för