lan borgmåstare och rad samt stadens ausegare eller borgare. I vår stad, liksom i en eller två andra, der liknande beskattningsgrunder följts, ha penningar aldrig saknats, emedan samhällets törmögnare medlemmar både bekostat och beslutat sjelfva åtgärderna. Under de sista 5 å 6 åren hafva folkskoleväsende och fattigvård här medfört en årlig tillökning af 20 å 30 procent i föregående års kommunalskatt, hvilken enligt gammal god ordning väsentligen drabbade samhällets i ekonomiskt hänseende bäst lottade medlemmar, hvilka också, med obestridd rösträtt enligt sin fattigskatt, alltid haft i sin makt att hindra utgifternas oproportionerliga årliga stigande. Detta har naturligen ledt derhän, att en stor del af samhällets förmögnaste medlemmar haft och hafva stor personlig anledning, att önska en förändring i den bestående ordningen, ehuru de hittills icke funnit den så tryckande, att någon bland dem någonsin trotsat den ovilja, som ovilkorligen skulle möta en hvar, som på allmän rådstuga envist påyrkat ändring deri. Man lärer nemligen i allmänhet hafva hyst den lyckligtvis ogrundade föreställningen, att kommunalskatten skulle ovilkorligen utgå efter bevillningen, om en enda röstegande påyrkade sådant, eller att Allmänna Rådstugan hade samma sanhällsupplösande organisation som den fordna polska riksdagen. Fattigvårdsförordningen af d. 13 juni 1853, hvilken i detta hänseende var gällande lag, föreskref nemligen i 8 10 att, om annan grund för beskattningen (än bevillningen efter andra artikeln) redan var antagen och af K. M:t fastställd eller af samhällets röstegande medlemmar enhälligt antogs, skulle den gälla, till dess genom de flesta rösterna bestämdes, att den icke vidare skulle ega tillämpning. I vår stad var det första enhälliga beslutet fattadt år 1799 och sedan dess gällande. Ändring deri kunde således icke ske utan laglig pluralitet. Emellertid synes den åsigten temligen allmänt hafva gjort sig gillande bland de nu maktegande, att felet legat i beskattningens s. k. godtycklighet; ehuru det just varit möjligheten, att i hvarje enskilt fall låta afgörandet bero på rättrådiga personers samvete och bästa ötvertygelse, som under mera än 60 år gjort, att endast de funnit kommunalskatten tryckande, hvilkas målsmän på Allmänna Rådstugorna brukade bemöta hvarje maning till sparsamhet med det oemotständliga argumentet: att de för sin del gerna underkastade sig den ifrågasatta skattetillökningen. I motsats härtill har denna tidning för icke länge sedan förordat den gamla ordningen för kommunalskatternas utgörande, och då ingen röst höjt sig deremot, tyckes skäl finnas för den föreställningen, att den allmänna meningen på platsen icke ötverensstämmer med den, som i detta ärende synts hittills vara den rådande inom stadsfullmäktige. Enligt tillkännagifvande i dagens tidning komma de hittills framlagda törslagen om kommunalskatternas framtida utgörande att af stadsfullmäktige i morgon handläggas. Hufvudfrågan är här: Skola, såsom hittills skett, de fattigare eller mindre förmögna erhålla en väsendtlig lindring i kommunalskatten, och skola såsom en nödvändig foljd härat de mera förmögna i stället betala en mer eller mindre förhöjd skatt, eller skall densamma uteslutande bestämmas efter 2:dra artikelns bevillning, hvilken lika drabbar all inkomst, sådan den utfaller då nödvändiga lefnadskostnader och räntor för personliga skulder derifrån icke atdragas. De fattigare och mindre förmögna hafva här ett intresse, som är motsatt de mera lyckligt lottades. Det är derföre af högsta vigt att få utredt, huruvida det med skäl kan påstås, att nu gällande kommunalförfattningar göra det till lag eller till allmän regel, att kommunalskatten skall uteslutande bestämmas efter bevillningen. Hufvudföreskriften i detta hänseende är enl. 8 57: alt hvarje samhällsmedlem i allmänhet är skyldig att till kommunens utgifter bidraga i förhållande till sin sammanlagda bevillning efter 2:dra artikeln; att detta ock gäller bolag; men att personliga tjenstbarheter, hvilka lika drabba den fattige och rike, skola fortfarande efter samma grunder utgöras, intilldess stadsfullmäktige besluta ändring deri. Detta märkliga tillägg i allmänhetinnebär ovedersägligen att lagstiftaren här haft för ögonen att regeln alltid måste ega undantag, dels, såsom det i samma paragraf omnämnda, till fördel för de förmögnare, dels ock till fördel för de mindre förmögna. Dessa undantag innehållas i 58:de och 59:de paragraferna af kommunalstadgan; bland hvilka den första föreskrifver att alla i lag eller allmän författning grundade afvikelser ifrån den i 8 57 uttalade beskattningsprincipen skola fortfarande tjena till efterrättelse, under det att den sistnämnda ganska fullständigt redogör för behandlingssättet af sådana förslag, som åsytta att vissa till staden skattskyldigar (personer eller samhällsklasser) skola i fråga om utskyld för visst ändamål antingen helt och hållet från bidrag befrias eller deruti vinna