20-årig student, arbeta som vanligt utan rast, utan ro — och han beslutar att bjuda honom till sig på födelsedagskalaset. Han ropar honom in till sig. Studenten kommer, bjudes och emottager inbjudningen, men aflägsnar sig med löfte att snart komma tillbaka. IIan har dock, under det han var hos den gamle, tappat konceptet till ett kärleksbret ämnadt till en ung sömmerska, hvilket gubben tår tag i. Denne senare beslutar nu att föra de unga tillsammans och göra deras lycka. Han hör en ung flicka, som bor i gi annskapet, sjunga utanför — och ropar in henne samt bjuder ätven henne på middag, hvarvid han till sin belåtenhet finner, att hon är den rätta. De båda unga komma tillsammans, förklara sig för hvarandra och bli trolofvade. Den gamle är ung på nytt Han är visst ej några 70 år. På intet sätt: han är blott 20 år; ty medvetandet att ha bidragit till de ungas sällhet, och glädjens reflex från deras friska, rosiga ansigten har gjort honom ung på nytt — glädjen föryngrar alltid. Sådant är i korthet utkastet till den lilla angenäma inom scenens ram intattade tafla, i hvilken hr Pousette, såsom allas sarbror?, förskaffat åskådaren anblicken af en tilldragande, sympatetisk gubbfigur. Hvarje ålder har sina intresserande egenskaper, sina behag. I barnets ansigte ler det omedvetna lugnet. Lifvets pröfningar ha ännu icke berört det. Allt är der så afrundadt, så oskymdt, så rosigt och bekymmerslöst. Den unge mannens åsyn fängslar, ty han har börjat bli medveten om den mäktiga kraften i en menniskoande och ett ännu icke gäckadt hopp låter honom i sin egen tanke försiätta berg. Det är äterbrytningen i hans ansigte af detta själens hopp, dess frimodighet, af örn-naturen hos denna vingade ande, som ännu icke beröfvats något fjun al sin fjäderskrud — det är denna återbrytning, som gör det så godt, att låta blicken hvila på ett dylikt anlete. Hos den mera utvecklade mannen känner man sig så trygg. Man ser i honom den pröfvade stridsmannen i lifvets kamp och den framspringande fastheten samt bestämdheten i hans yttre har sin obestridliga fägring. Men kanske behagligast ändå är af alla åldrar: gubbens. Litvets stormar äro för honom tystnade. Man kan visserligen i den gamles anlete räkna fåra på fåra, men då han ler, utjemnas de och blidt och mjukt förefaller oss detta hufvud, som vi med vördnad betrakta. Det talar till oss om friden i en stilla vinterafton, då stjernorna brinna på himlen och återspeglas i insjöns is, i snösjällens kristaller, då naturen är så tyst, liksom slumrade den, och de af höststormarne afskalade träden kasta sina långa skuggor utåt marken — medan inifrån stugan synes den frida härdens eld, så inbjudande och varm, så stilla och lugn. Så skimrar hjertats eld tram hos gubben genom de skrynkliga dragen och de matta, liksom skumma ögonen. Det är något otörklarligt, men det är dock något i ett vackert gubbansigte, från hvars intryckskraft vi ej kunna frigöra oss; utförandet af en sådan gubbroll på en teater är derföre ett tacksamt parti, som vinner — och hr Pousette har, om vi abstrahera från en stundom störande recitering, lyckligt vetat draga sördel deraf. M:ll Tlartman som den unga fickan visar sig alltmera till sin fördel. Hon spelar med lif och täckhet, samt utan affektation. IIennes apparition uti här ilrågavarande komedi var behaglig och täck. Hr Allström utförde äfven sitt parti, som den unge arbetsamme studenten, med jemnhet och fram 3 gång. Efterpjesen ÅSå pudrar man folk var äfven en lyckad produkt. Om man än kan tramställa åtskilliga befogade anmärkningar mot dialogens hållning, eller rättare brist på hållning, hvarigenom den stundom får karakteren af sammelsurium, kan man dock icke neka, att stycket i allmänhet taget är en angenäm bekantskap, med något af Molicre uti sig. De framträdande figurerna äro sannt, om än med omild skärpa tecknade. Men litvet företer alltför många exempel på menniskor, som yfvas ölver höfvan och misshushålla samt hu tråkigt, under det de bedraga hvarandra, — att icke mer än en skulle funnit sig träffad af den dissekering författarne här anställt. Vi lyckönska den eller de hjertinnerligen till att ha kunnat så skratta åt sockerbagaren-rentieren, hr Lagerqvist, och doktorinnan, fru Lagerqvist, som vid denna bjes varit sallet. Men också är hr Lagerqvist så rolig, att det är omöjligt annat än att skratta, om man ock vore frestad fråga, om en rik sockerbagare i Paris kan antagas bära sådan drägt, som den hr L. brukar i första akten. Hr A. Ahman och tru Andersson hade för dem lämpliga roller sig tilldelade. M:ll Smedberg, styckets jeune premiere, torde ärven i andras ögon än den unge älskarens, pianistenjuristen hr Ahlström, ögon ha förefallit intagande. Danmark. Följande närmare uppgifter töreligga angående de vigtiga händelser i hän— 1 1 1 1 11