har på representationen haft och kommer troligen äunu länge att på densamma hafva en underbar, en förtrollande verkan. Åfven de folkombud, som i anslagsfrågor förr voro ytterst sparsamma, blifva med ens medgörliga, tjenande trån den ena riksdagen till den andra troget och tåligt för Rachel. För blotta hoppet om en jernvägskoncession i den orts intresse som de representera ömsa de åsigter äfven inom det politiska området, lika obesväradt som våra ungherrar antaga nya moder. — Icke så hr Hierta: under hela jernvägsstriden har han varit Benthams grundsats trogen, måhända allt för trogen. Hans förkärlek för smalspåriga banor kan vara oriktig; men han har dock bjudit skäl för sin mening, och det är påtagligt att den icke hvilar på hugskott, utan är frukten af ihärdiga studier, och djupt begrundande. Nekas kan icke att två fel vidlåda hr Hierta såsom representant: det ena, att han sällan väljer rätta ögonblicket för att uppträ da såsom talare, hvarföre det icke är ovanligt att han, dock utan att sjelf ana det, för sent begär ordet för att kunna inverka på frågans afgörande; det andra felet består deri, att han nästan alltid är vida öfver behofvet omständlig i sina yttranden, en följd af den stora omsorg som han använder på uppsamlandet a! materialier för sin argumentation: åhöraren tröttas deraf och effekten går ofta förlorad. Men denna grundlighet till öfvermått är oskiljaktig från hr Hiertas skaplynne, är en verkan af hans grundliga studier och af hans varma intresse. Han lefver alltjemt i den illusionen — kanske den enda som vidlåder honom — att genom mängden af anförda fakta kunna öfvertyga sina medrepresentanter. Men — denna omständlighet i bevisförningen som förevitas hr Hierta, må nu vara ett tel, ehuru den kanske rättare bör betraktas som en förtjenst, fastän den onekligen föga uppskattas — den erinrar dock påtallande om Göthes ord: det fulla axet svigtar på sin stängel, det lätta yfves uppå reslig stjelk. Man har ofta tyckt sig finna att hr Hierta i vigtigare frågor är odeciderad. Denna åsigt har nästan öfvergått till en trosartikel. Vis serligen är han understundom skrupulöst betänklig; men kan icke denna företeelse, som icke bör förvexlas med vankelmod, möjligen vara en följd af eller en reaktion emot skaplynnet hos många andra representanter, hvilka så snabbt och så tvärsäkert uttala sig i alla frågor och företrädesvis i sådana, som otvifvelaktigt fordra en mogen ompröfning. Den som är initierad i riksdagsarbetena, torde mången gång häpna öfver ytligheten i diskussionen och det hafsiga sätt, hvarpå äfven ganska vigtiga frågor afgöras, och är man dertill lifvad af hvad fransmännen kalla delicatesse de conscience, så skall man lätteligen förstå hvarföre hr Hierta uttalar betänkligheter vida längre än de andra representanterna. Emellertid äfven med de antydda felen hos hr Hierta — och hvilka både hans personliga motståndare och de som med lätt förklarlig afund betrakta hans omtångsrika vetande, bemöda sig att förstora — är han en af den nuvarande representationens utmärktaste män. Han har inga enskilda intressen: han lånar sig aldrig åt intrigen och han tillhör icke något parti i den mening som detta ord uppfattas vid våra riksdagar; han betraktar sig icke såsom en särskild kommuns målsman, utan såsom hela nationens representant: han är i ordets ädlaste bemärkelse liberal, ty han respekterar äfven andras från hans egna afvikande åsigter — en förtjenst som är långt ifrån egas af alla dem, hvilka sjelfva stortaligt kalla sig liberala, men alldeles icke tveka att skoningslöst undertrycka den mening, som icke behagar dem. Åtven under de allrahetaste debatterna, till ochj med då han bittert anfalles af personer som äro honom i allt underlägsna (utom i superlatit sjelttillförsigt) begagnar han alltid ett humant och värdigt språk och undfaller honom något uttryck som han, men ofta ingen annan anser för strängt, skyndar han genast att förmildra det. Emedan hr Hierta, som aldrig gjort sig skyldig till popularitetsjagt, djerfdes uppträda mot förslaget om sammanbindningsbanan i hufvudstaden, gjordes stora ansträngningar för att utestänga hans inväljande bland stadsfullmäktige härstädes — ansträngningar för hvilka borgareståndets n. v. talman grosshand laren Schwan icke tvekade att ställa sig i spetsen. Det är icke osannolikt att man äfven skall bemöda sig att hindra hr Hiertas återväljande till nästa riksdag. Om det lyckas, så kommer borgareståndet att ega en talang mindre: den sanna liberalismer en målsman mindre. Men hr Hierta kan då till sina motståndare begagna Benjamin Constants ord till de la Court och Joubert: -Mina herrar! Mitt medvetande säger mig att jag i egenskap af representant alltid velat fullgöra mina pligter mot staten. Jug lyckönskar er, derest ert medvetande gifver er samma vittnesbörd:.